Göteborgsposten – 21 mars 1860, sida 1

— Till doktor Guyot! inföll den sjuka mec en konvulsivisk darrning. Låt oss ej tänka der på. Jag har noga observerat honom, jag ha sett hans kalla blick, som skulle kunna förstum ma läpparnes bön om förbarmande . . . Guld! de är enda nyckeln till bans hjerta, och guld eger rikt mått min förföljare. — Det finnes måhända äfven en annar nyckel! sade en djup röst nära intill. De båda fångna flickorna utstötte ett ofrivilligt skri. Doktor Guyot, som under deras samtal obemärkt inträdt, hade enligt sin vana ställt sig alldeles bredvid sängen. Ellen var den första, som bröt tystnaden. — Är det väl möjligt, utbrast hon, att mina lidanden kunna ha rört edert hjerta? Kan ni göra mig en tjenst? — Ja. — Och ni vill det? — Hm! mumlade den gamle mellan tänderna; det beror på omständigheterna! ... Barn, tillade han och vände sig mot Susanna, gå ned i köket och se efter om den kylande dryck, som jag bedt ayahn tillaga, är färdig. Den trogna Susanna tvekade. Denna underliga varelse ingaf henne så stor förskräckelse, att hon fruktade för att lemna honom ensam med sin matmor.