Göteborgsposten – 21 mars 1860, sida 1

—Hvad fruktar ni? tillade han med ett bittert leende? — Gå, Susanna! sade Ellen lifvad af ett hastigt hopp; det finnes ingen klippa så hård, att Gud cj förmår splittra den. Susanna drog sig tillbaka lugnad af dessa ord. Guyot var ej väl ensam med Ellen, förrän han flyttade en stol till sängen, satte sig och kände med sina långa magra fingrar på hennes puls. — Alltjemt feber! mumlade han; alltjemt feber! — Bry er ej derom! inföll den sjuka; mitt förstånd är klart; ty jag skönjer tydligt det farliga i min öfvergifna ställning! Jag har intet annat hopp än ni, ingen annan vän än Gud! — Ni har äfven en annan. — En annan vän!... Hans namn? frågade Ellen ifrigt. — Det vet jag ej. — Hvarifrån är han ? -— Det vet jag icke heller. Han har befallt... och jag lyder. Det verk jag åtagit mig är farligt ... ty en fångvaktare är en af dessa varelser, som leka med en menniskas lif på samma sätt som de uppretade böljorna slunga omkring den lösslitna båten; han nyttjar sitt förnuft endast för att tillfredsställa sina passioner, icke för att beherrska dem.