Göteborgsposten – 21 mars 1860, sida 1

en person, som hon menade vara en listig intri gant. Hon hatade och älskade henne på samm gång; hon hatade henne för den ovänskaps skull som Ellen visade hennc; hon älskade henne fö den trohet och tillgifvenhet, hvarmed hon vårdad den sjuka. — Nu är ni bättre, mycket bättre, sad Susanna och ordnade den sjukas kuddar. Jag skall aldrig förlåta mig den dåliga tanke jag hyste om den otäcke doktor Guyot, hvilken lik väl ej är hälften så elak som han ser ut till Hans skicklighet har räddat ert lif! — För nya olyckor; inföll den arma flic kan med en djup suck. Jag är i en mans våld hvars hjerta ej känner någon annan lag än sin: passioner; jag har ingen beskyddare, ingen annar vän än er; ty Henry har glömt mig. — Åck, nej, fröken; inföll Susanna; jag skulle nästan lika gerna kunna tvifla på Gud: godhet som på hr Henrys trohet! De som slä. pat er hit till denna dystra boning, de ha sä. kerligen också uppsnappat både edra och han: bref. — Men icke hans gamle vän pastor Ormes. Henry skulle väl kunnat skrifva till honom. Susanna rådde Ellen att vända sig till doktor Guyot, om icke för att begära hans beskydd, åtminstone för att bedja honom öfverlemna ett bref åt hennes vänner.