Göteborgsposten – 21 mars 1860, sida 1

Croix svettats för att höra en musikalisk öfver mage i krinolin och zefir-lockar uppstämm ett Smauländskt Grass-a-må-a! Det var sär deles eget att observera huru Kristina Nils son för aftonen, likt skepparen, som på e1 osäker farled håller stadig kurs efter märket höll med sina stora blå ögon jemn kurs pi Hertigliga logen — medan ackompagnatören barska uppsyn med sitt quos ego mätte d sorlande böljorne, ej olik ugglan i vargklyt tan då vilda jagten går. Hvad utsigt der unga novicen än må hafva, säkert är, at hon icke kommer att debutera med sin maestro: Jag går i kloster... . Vi nämnde De la Croix. Denna lokal som på elegansens och komfortens vänai ingalunda står etter Bloms Sal i Göteborg har länge utgjort samlingsplatsen för all: möjliga tillställningar, och egaren har på des sa samlat en ej obetydlig förmögenhet. Mec det oförklarliga får gå, som karakterisera Stockholmaren, håller han till godo, svär och betalar, och värden med sitt bekanta gå nog i dem — vet med sin oförlikneliga champagne och selters-punsch att le diable est toujours derriere la erowx, som ordspråket Såger, medan den hovante rumlaren i fri ötversättning tolkar det fan så toujourt hos De la Croiz. Och der uppe i stora salen hafva skittande reunioner såsom Amaranth-orden och Vänskapsbröder — reformmöten och spektakler, harmoniska tillställningar och stämmor af fruntimmersföreningar, bibelsällskaper och fettisdags-orgier, bildningscirklar, skråoch naturmöten samt dessa tre ärliga privilegierade maskerader, hvilka Kullberg så mästerligt skildrat och der demi-mondens förtroliga lösen låter höra sig i smekord som Jilla rackare -— är ni glad? m. m. Nedra våningens pelarsal) har ett eget privilegium för s. k. öfverenskomna baler, ett slags fondspel för camelia-marknadens Titis och Titinor, der man vid balens afblåsning uppför en s. k. descente de la courtille, och hvaretter stundom Dagbladets annonsafdelning låter bland hattar, bortbytta af välkända herrar, protester inflyta af nedanstående ordagranna lydelse: Den person, som på ett mindre passande sätt fillegnade sig en Portmonnä med inneliggande penningar på sista öfverenskomna balen i la Croixs nedre salong, behagade så hastigt som möjligt aterlemna densamma, emedan han är känd. Vid en liten blick på Teaterväsendet har man samma orsak förutsätta, vid dettas semper idem, att satsen gäller: går nog i dem. En kunglig teater, med sjuttiofemtusen rdr årligt statsanslag och derjemte kunglig garanti, har en personal, med hvilken man skulle som det tyckes kunna uträtta storverk, men sujetterna spela öfverhufvud samma piece som hästarne kongl. stallet — de stå på uttodring och notioneras efter behof eller rättare efter tur. Jolins nya skådespel Ung Hanses dotter har . dramatiska scenens vägnar varit det enda vå länge att tala om, och Nattlägret i Granada vå lyriska sidan äfven, genom dess enkla och ilskliga tonmålniung, trots handlingens enfornighet, särdeles anslående. Af Kreutzers ope