Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 1

tillägger en stortalig och larmaände minoritets uppträdande mera vigt än det förtjenar, och dömer det skottska folket efter de genljud af några skrikares deklamationer, som hunnit till vår tid. Man tänke sig blott att ett eller ett par sekel härefter en person skulle händelsevis komma öfver H.-T., Ställningar och Förhållanden samt Nya Dagligt Allehanda! Han skulle då, ifall han icke egde en mera kritisk blick än vår närvarande antagonist, tro att svenska folket år 1860 var intaget af den mest fanatiska förbittring mot brödrafolket vester om fjellen och att det fordrade ett af de tu — unionens upplösning eller norrmännens uppgifvande af deras nationela sjelfständighet. Huru orätt han derigerom skulle göra den närvarande svenska generationen, torde icke behöfva framhållas. H.-T. förklarar vår mot densamma riktade beskyllning, att den icke hyser någon aktning för nationaliteternas rätt, för orättvis. Ingen såge detba hellre än vi, men om så är, hvad är det då i principväg, som vi tvista om? Hyser H.-T. aktning för nationaliteternas rätt, så måste den återkalla allt hvad den talat om Sveriges rättighet till hegemoni öfver Norge, liksom allt hvad den i dessa artiklar talat till förmån för den tvungna amalgamationen och det ena folkets välde öfver det andra. Och den skulle då icke i samma andedrag den gjort denna förklaring ånyo uttalat sin belåtenhet öfver tscherkessernas underkufvande af ryssarne. Hade dei stället kommit under engelskt herravälde, så skulle vi, om icke delat, åtminstone fattat H.-T:s känslor i detta hänseende. Men för den, som har något begrepp om tillståndet i det inre af det heliga Ryssland, om all denna råhet, detta fysiska och andliga elände, som är en naturlig följd af det despotismens, aristokratiens, hierarkiens och byråkratiens fyrdubbla ok, hvarunder detta land suckar, och om ryska regeringens underlåtenhet att göra något för civiliserandet af de halfvilda folk, som den lyckats besegra, måste H. T:s uppfattning förekomma högst besynnerlig. Hvad beträffar H. T:s insinuationer att boklärda vänner skulle satt oss en del af Macaulay i handen, och skrifvit den replik, som satt H. T. så många myror i hufvudet, så kunde man förarga sig deröfver om de icke voro så hjertans puerila att man måste skratta åt dem. Om H. T. af egen erfarenhet tror att det går an att redigera en tidning utan grundliga kunskaper, med tillfällig hjelp af boklärda vänner, konversationslexika o. d, så hysa vi en annan mening. Att en och samma hand skrifvit allt hvad som i denna fråga 1 Göteborgs-Posten förekommit är lika säkert som att slutet af H. T:s sista mot oss riktade uppsats röjer en helt annan och bättre penna än den, hvilken vi ha att tacka för de historiska upplysningarne. ———LHL