Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 1

Ayahn satt på något afstånd från sängen och höll sina blickar under stor ängslan riktade på sitt offer. Flera gånger hade hon med smekord närmat sig Ellen för att upplyfta hennes tyngda hufvud eller erbjuda henne någon förfriskning; men ständigt hade hon blifvit tillbakastött med hjertslitande rop från den unga flicka, hvilken, slutande sig till Susanna med en vansinnigs fruktan, besvor henne att minnas löftet till Joe Beans att skydda henne mot den grymma Zara. — Hon skall mörda mig, utropade hon, såsom hon mördat min älskade onkel och min stackars Henry! ... Ack, huru mycket bättre vore det dock ej att få dö, än lida hvad jag lider. Vi skola måhända bli lyckliga i grafven, der kan Miran icke åtskilja oss! Derefter utsträckte hon handen och bad att få tömma det gift, hvilket hon inbillade sig att ayahn tillredt åt henne. Indianskan vände sig härvid, lifligt skakad af den fasa Ellen visade för henne. Susanna trodde sig tillochmed märka en tår i hennes öga; men detta var blott en ögonblicklig svaghet, ett af dessa plötsliga känsloutbrott, hvilka, oaktadt våra föresatser och verldens lärdomar, påminna oss att vi äro menniskor. Ögonblicket derefter återtogo hennes anletsdrag sitt uttryck af känslolöshet och hon satte sig långt från sängen, räknande minuterne och timmarne till Mirans återkomst.