Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 1

len unionella stimningen var i Skottland, salar om huru 1689 olika klasser, bevekta af olika motiver, slöto sig till det parti, som relan 1670 var så starkt, att det formådde skotlska parlamentet att göra England direkta förslager om en union. Dessa först 1689 tillkomna klasser djerfs H.-T. förklara utgöra hela den stora del af skottska folket, som, enligt Macaulay, då ånyo väckte fråga om en union. Detta sätt att studera ett historiskt arbete tarfvar inga kommentarier. Då Macaulay säger att den hårdnackenhet, som de engelska konungarnes vapen icke förmått kufva, börjat gifva vika för ett helt annat inflytande — att tullhus och tarifter gjorde hvad blodbaden vid Falkirk och Halidon, vid Flodden och Pinkie icke kunnat göra — att SkottJand visste hvad en union ville säga, då den, som det redan lärt känna, befrämjat nationalvälståndet —— att skottarne (h. e. skottska folket och icke ett skottskt parti), då de återvunnit sitt oberoende, snart började finna att detta hade såväl sina olägenheter som sitt anseende, så är den berömde historieskrifvarens öfvertygelse om de unionella åsigternas stora utbredning i Skottland vid den ifrågavarande tiden så klart framställd, att endast den som vill vara blind kan förneka den. Lika orimligt är H. T:s påstående att den unionelt sinnade delen af skottska folket måste ha varit en minoritet, derfore att nitton tjugondedelar af detsamma voro presbyterianer. Det är blott en politisk och icke en kyrklig union, som vi skildrat såsom populär i Skottland vid denna tid. Det var just bland de presbyterianska lågskottarne, hvilka i det med dem beslägtade engelska folket hoppades finna stöd mot de jakobitiskt sinnade och på plundringståg och våldsgerningar begifna högskottarne, som unionsideen räknade sina talrikaste och ifrigaste anhängare, ehuru, såsom vi efter Macaulay anfört, några bland deras biskopligt sinnade motståndare önskade union för att befästa den biskopliga kyrkan i Skottland. Vi äro fullt och fast övertygade om att den stora del af det skottska folket, som 1689 önskade åvägabringa en union på för Skottland fördelaktiga vilkor, i första rummet skulle fordrat den skottska nationalkyrkans oberoende, liksom att det skottska folket icke skulle samtyckt till föreningen 1707, såälramt icke detta oberoende blifvit garanteradt. Hvad beträffar H.-T. långa, ur ouppgifna källor hemtade beskrifningar på sinnesstämningen i Skottland före och vid unionens ingående, så vilja vi icke spilla derpå många ord. Vår öfvertygelse är den vi en gång uttalat, neml. att då engelska regeringen ansåg det förtidigt att påyrka union, när 1689 en så stor del af det skottska folket ifrigt önskade densamma, så måste 1707, då den fann tiden vara inne dertill, denna stora del ha hunnit växa till en ansenlig majoritet. Att ett parti opponerade sig deremot, har visst icke varit oss obekant, men vi tro, att vår ärade yrkesbroder gör orätt, om han