Göteborgsposten – 17 mars 1860, sida 1

Doktor Guyot hejdade sig några ögonblick på tröskeln till rummet, för att, som han sade, göra sig förtrolig med situationen. Förrän han närmade sig den sjukas säng, gjorde han sina följeslagare tecken att draga sig tillbaka. — Men ni vet icke ... sade den unge hinduen. ... — Jag vet allt, afbröt läkaren med låg röst. Det unga fruntimret har fått ett anfall, hvilket, om det förnyades, skulle vara olycksbringande, och ett sådant kan er närvaro åstadkomma. Hennes lif hänger på en tråd, så fin och bräcklig, att en vindflägt, ja en suck skulle kunna afslita densamma. Utan att säga ett ord lemnade Miran och öfversten rummet. Den unge hinduens hjerta liknade en vulkan efter en eruption; han hade utmattat sig genom sina okufliga känslors utbrott. Med en djup suck kastade han sig på en soffa och hans läppar mumlade hånande en bön; ty Ellen, hans barndoms lekvän, första och enda föremålet för hans kärlek, var lidande, vansinnig, måhända döende. Han kände i detta ögonblick att det fanns något ännu förfärligare än förlusten af henne — samvetsförebråelserna att hafva dödat. henne. Ännu fanns hos denna sjudande natur ett spår af något bättre. — Ni är nedslagen, sade öfversten lugnt.