Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 1

ne; och denna öfvertygelse blef början till hans straff och qval. Ellen var sjuk, lidande, kanske döende; och han vågade ej besöka henne af fruktan att då för alltid sönderslita den tråd, som ännu fästade henne vid lifvet. Han förde då händerna till sitt ansigte, för att dölja de tårar, som oaktadt hans stolthet runno lika droppar af smält bly utför hans kinder. Ayahn blef rörd af hans kärlek. Hon var i detta ögonblick fremmande för sitt eget hjertas röst, eller hon förstod den icke, om hon än hörde honom. — Hon måste räddas till hvad pris som helst! sade Miran. — Förlita er på mig, genmälte hinduiskan. Ni vet jag känner vissa örters egenskaper. Jag har alltför ofta vakat vid deras sjukbädd, som jag älskade, att jag icke skulle märka dödens förebud: synens gradvisa förminskande, pulsens oregelbundenhet, hudens fuktighet, tung andedrägt. Om dessa symptomer förmärkas ... — Låt genast skicka efter den skickligaste läkare som finnes! afbröt Miran. En häst skall natt och dag stå sadlad i stallet. Jag skall lemna er Zadag (det var namnet på den unge indiske tjenaren, som vi redan flere gånger förut haft tillfälle att föreställa för läsaren) eller . . . nej, tillade han, jag skall sjelf skynda efter hjelp!