Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 1

oss förutsätta hos honom. De enskilda intressena ha gjort att mången här studerat detta tal lika ifrigt som om han varit en fransk monopolist eller vinproducent. Lyckligtvis ha vår ovisshet och nyfikenhet endast varit af detta slag. Innebyggarne i Frankrikes andra grannländer ha hatt mycket större skäl till fruktan för detta tals innehåll. Några af dem ha befarat att deras dom skulle fallas deri. Savoyens och Nizzas befolkningar fruktade att Napoleon III skulle göra dem till högtidsoffret och begagna sig af tillfället för att förklara, att det vore hans höga vilja att införlifva dem i kejsarriket. Telegratdepescher hade vexlats flitigt mellan Paris och Turin, och hela Italien trodde att dess öde nu ändtligen skulle afgöras. Österrike måste ha varit i en spänd väntan att få erfara den franske kejsarens kommentarier öfver den färska diplomatiska korrespondensen mellan Mr Thouvenel och grefve Rechberg. Afven Schweitz har haft sina anledningar till oro. Ryssland kan prisa sig lyckligt att innehafva, liksom England, en oberoende ställning, och ehuru det icke kan vara likgiltigt för evt tillkännagifvande af den vilja, som beherrskar nära tyrtio millioner menniskor, så behöfver det icke bäfva derför. Det är obestridligt att Napoleon — om till sin förmån i framtiden eller icke, vilja vi ej afgöra — har gjort så många menniskor rädda för sina afsigter och har lyckats göra sig till skiljedomare i så många frågor, att ingen röst betyder så mycket bland folken som hans. Detta tal har nu gått ut i verlden. Det motsvarar icke våra förhoppningar, men väl våra förväntningar. Det är icke en klar och tydlig underrättelse om kejsarens afsigter, men det är en procession af stora skuggor, af vigtiga kommande händelser. Inledningen är affattad i varsamma ordalag, och kejsaren forsöker deri lugna senatorernas och de deputerades farhågor för kriget och visa dem att fredens faror icke äro så stora. Det är angenämt att erfara, det freden med alla dess faror verkligen behagar segraren vid Solferino mera än kriget, och vi vilja gerna tro att hans löfte, att göra allt för att bevara den, är något mera än en tom fras. Om det är att lita på, så torde denna generation icke komma att se något krig, ty ingen annan makt än Frankrike röjer någon håg att rusta sig för anfallskrig. Efter att ha lofvat detta börjar kejsaren ursägta hvad som skett. Qui sexcuse saccuse säger ett franskt ordspråk, och att döma derefter, vore det tre, som kejsaren behöfde försvara sig emot. Dessa tre äro Österrike, påfven och de franska prohibitisterna. Han säger till Osterrike att fördraget var en öfverenskommelse, hvari erkehertigarnes restauration såsom konstitutionella furstar lofvades i utbyte mot en viss grad af oberoende för Venedig. Intet af dessa vilkor har blifvit uppfyldt, oeh han anser sig derföre befriad trån sitt löfte och berättigad att fordra fullgörandet af traktatens öfriga förbindelser. Derefter vänder han sig till påf