Göteborgsposten – 16 mars 1860, sida 1

ven och påminner honom om att han ensam under elfva års tid upprätthållit S:t Peters efterträdares makt i Rom, men han åtnöjer sig med att sålunda erinra Hans Helighet om hvad han har gjort för honom och talar blott i obestämda ordalag om framtiden. Hvad beträffar prohibitisterna, så söker han snarare att trösta dem än ingifva dem några förhoppningar. Han har blott påskyndat händelser, som ändå en gång skulle inträffat; och han har nu skaffat en ersättning för förlusterna, som eljest hade uteblifvit. Kejserliga ursäkter tillfredsställa icke alltid dem, till hvilka de riktas. Men när 600,000 soldaters herre nedlåter sig att afgifva förklaringar, hvem skulle då ha något att anmärka mot hans argumenter och förklara dem haltlösa? För vår del, så bekymra vi oss icke mycket om dem. Hvad han har gjort har han gjort, och han kan, om han will, godtgöra det. Det tillkommer historien att uppgöra räkningen med honom, och när hon börjar detta, skola påfven och prohibitisterna spela en obetydlig roll bland de stora skuggor, som skola visa sig. Kejsaren uppehåller sig länge med dessa obestämda ursäkter och slösar med vinkar om kommande tilldra gelser; han säger att han endast hoppas på det slutliga afgörandet af något, som beror på honom sjelf. Men slutligen gifver han oss dock en vink om hvad hans afsigter med Italien verkligen äro. Han säger — och deri har han onekligen rätt — att då han i spetsen för sin armå garanterat Italiens oberoende, har han rätt att bestämma garantiernas gränser: I kraft af denna rätt tillkännagifver han att han vill tillåta Sardinien att inkorporera hertigdömena, men att han fordrar att det skall afsäga sig alla anspråk på Toskana och erkänna till principen påfvens suveränitet öfver Romagnan. Om det går an att tolka kejserliga fraser på hvardagsspråket, skulle vi vilja antaga att härmed förstås, att Sardinien får lof att förena hertigdömena med sig samt åtaga sig styrelsen i Romagnan emot det att det erkänner påfvens suveränitet och erlägger tribut till den heliga stolen. Hvad som förestår Mellan-Italien, får man emellertid icke veta. Talet kastar icke något ljus deröfver. Man kan blott gissa att den italienska frågan är nu afgjord sålunda att Sardinien får behålla hvad det har, att Venedig qvarstannar i träldomen, och att i Toskana finnes en ledig tron, som Italiens befriare har att skänka bort. Den vigtigaste delen af det vigtiga talet är dock den franske kejsarens förklaring att han ämnar förena en del af en vänskaplig grannstats besittningar med Frankrike. Detta är således icke längre ett blott rykte. Det är nu ett erkändt faktum att Napoleon III ämnar bemäktiga sig hela den del af de savojska alperna, som ligger mellan flodlinien och den franska gränsen. Han förklarar att han, för att betrygga sina gränser, nödgas tillegna sig detta stycke land. Orden reclamer och revendiquer, hvarigenom han betecknar denw—————— AO YO TEE ERITREA