Göteborgsposten – 13 mars 1860, sida 1

på och på oriktigheten af de tvenne andra citerade auktoriteternas uppgifter, vilja vi endast anföra de upplysningar Storbritanniens berömdaste historieskrifvare, skotten Macaulay lemnar om saken. Hans historia går, såsom bekant, icke till den period, då unionen ingicks, men den belyser den närmast föregående på ett sätt, som sprider tillräckligt ljus öfver frågan. Han säger: Nu (1689) väckte ett parti, som var starkt, så väl genom sin talrikhet som genom sina medlemmars utmärkta egenskaper, en bögst vigtig fråga, som hotade att förlänga tronvakansen till hösten. Detta parti yrkade att konventionen icke skulle genast förklara Wilhelm och Maria för kung och drottning, utan att den skulle föreslå England ett föreningsfördrag och att tronen skulle stå ledig till ett sådant fördrag afslutats på för Skottland fördelaktiga vilkor. Det kan förekomma besynnerligt, att en stor (large) del af ett folk, hvars ofta på ett hjeltemodigt och stundom på ett komiskt sätt framträdande patriotism blifvit ett ordspråk, har varit beredvillig, ja ifrig att bli qvitt det oberoende, som det under många tidsåldrar högt värderat och tappert försvarat. Men saken var den att den hårdnackenhet, som Plantageneternas och Tudorernas vapen icke förmått kufva, börjat gifva vika för ett helt annat inflytande. Tullhus och tariffer gjorde hvad blodbaden vid Falkirk och Halidon, vid Flodden och Pinkie icke kunnat göra. Skottland visste hvad en union ville säga. Det hade nära fyrtio år dessförinnan blifvit förenadt med England på sådana vilkor, som det segerdruckna England sjelf dikterat. Denna union var i det besegrade folkets minne förknippadt med nederlag och förödmjukelse. Och likväl hade denna union, så grymt den än sårat Skottarnes stolthet, befrämjat deras nationalvälstånd. — — Restaurationen kom och förändrade allt. Skottarne återvunpo sitt oberoende och började snart finna att detta hade så väl sina oläenheter som sitt anseende. Det engelska parlamentet etraktade dem såsom fremlingar och rivaler. En ny navigationsakt ställde dem på nästan samma fot som Holländarne. Höga tullar och i många fall prohibitiva lades på Skottska produkterna. — —Skottarnes klagomål voro så högljudda att Carl II utnämde kommissarier för att uppsätta ett handelsfördrag mellan de två britiska rikena. Öfverläggningarne afbrötos snart, och allt, som passerade derunder; visade att det var blott ett medel, hvarigenom Skottland kunde komma att dela Englands blomstrande handel. Skottarne och engelsmännen borde bli ett folk. Det parlament, som dittills sutit i Edinburgh borde inkorporeras i det, som satt i Westminster. Uppoffringen kunde icke annat än kosta på ett tappert och stolt folk, som under tolf generationer hyst en dödlig ovilia för väldet i söder, och hvars hjertan ännu svällde vid minnet af Wallaces död och Bruces segrar. Det fanns också säkerligen många nogräknade patrioter, som skulle ha motarbetat en union, äfven om de kunde ha förutsett att den skulle göra Glasgow till en större stad än Amsterdam och betäcka Lothians öde slätter med vackra farmer och ståtliga herresäten. Men der fanns också en stor klass, som icke hade lust att försaka stora och väsendtliga fördelar, för att bevara tomma namn och former, och inflytandet af denna klass var så starkt att det Skottska parlamentet gjorde 1670 England direkta förslager om en union. Konungen åtog sig att medla i saken, och negotiatörer utnämndes å båda sidor, men intet blef afgjordt. Sedan denna fråga sofvit under aderton år, uppväcktes den plötsligt ånyo till lif af revolutionen. Olika klasser, bevekta af olika motiver, slöto sig i detta hänseende till hvarandra. Med köpmän, som längtade efter att få deltaga i handeln på Vestindien, förenade sig verksamma och ärelystna politici, som önskade visa sina förmågor der de observerades mera än i det skottska parlamentshuset, och samla rikedomar från en ymnigare källa än den skottska skattkammaren. I ropet på union instämde några beräknande jakobiter, som endast önskade åstadkomma m———— LL — — — .? 7 vv——