Göteborgsposten – 13 mars 1860, sida 1

— Kanske; qvinnan har bättre iakttagelseförmåga än mannen. Dörren öppnades helt plötsligt och Ellen störtade med af vrede och förskräckelse förvirrade anletsdrag in i salongen. — Gode Gud! utbrast lady Mowbray; hvad har händt? — Onkel, sade den stackars flickan och närmade sig öfversten (det var första gången hon tilltalade honom med detta namn), han är här — denne man, som dref oss att lemna London. Man hade lofvat mig, det jag skulle slippa att mera återse honom, och nu har han öfverraskat mig i trädgården, för att tala med mig om hvad han kallar sin kärlek. Han påstår sig ega ert tillstånd . .. Säg mig att han ljugit och bedragit mig. Jag har ju numera ej någon annan beskyddare än er. Säg att han har ljugit, annars fruktar jag att mitt hjerta brister! Öfversten stod försagd inför den unga oskyldiga flickan, hvars förtroende han så grymt förrådt. Lady Mowbray såg hans förvirring och skyndade att, såsom en skicklig general egnar, komma till hans bistånd. — Hvilken dårskap, Ellen! inföll hon; ni kan väl ej tro att vi skulle vilja ställa oss i ovänskap med våra vänner, derföre att de möjligen misshaga er? Hvad har ni att anmärka mot Miran-Hafaz ?