Göteborgsposten – 13 mars 1860, sida 1

ska freden afträdde eller, rättare sagdt, förrådde Sparta dem till Persien, enligt historiens utsago, för att genom denna fred kunna bevara åt sig landthegemonien ofver Grekland. H. IT. anför såsom bevis för sin amalgamationsteori den sammansmältning af olika folkstammar, som försiggått i Frankrike, England och Schweiz. Den vet således icke att skilja mellan den amalgamation, som i tidernas längd uppkommer mellan eröfrare eller fredliga invandrare och ett lands ursprungliga innebyggare, och den, som tillvägabringas mellan folken i tvenne skilda länder. Det förra slaget af amalgamation försiggår nästan oupphörligt i de flesta europeiska länder i mindre skala och uti Nordamerika i ganska stor. Att många länder blifvit genom våld införlifvade i andra veta väl alla, ehuru endast den, som kan höjå sig till vår ärade yrkesbroders ståndpunkt, kan finna dessa tilldragelser önskvärda. Att han icke hyste-någon aktning för nationaliteternas rätt, var oss för öfrigt ingen nyhet, då vi icke glömt att, när det ädla och tappra tscherkessiska folkets slutliga underkufvande af ryssarne väckte en så smärtsam sensation i hela det icke-moskovitiska Europa, han yttrade sin tillfredsställelse med hvad som timat. Ått vår uppgift om att den engelsk-skottska unionen föranleddes af det skottska folkets egna önskningar skulle vara en nagel i ögat på H. T., som sätter så stort värde på exemplet af en tvungen amalgamation med lyckliga resultater, var naturligt och han har rustat sig väldeliga för att vederlägga den. Efter att ha citerat vårt yttrande, utropar han med emfas: Låt oss nu höra hvad historien säger. Men hvilken historia?! Brockhaus Conversations-Lexikon, en barnbok af Walter Scott och ett historiskt arbete af en författare, som enligt den första auktoriteten (Conversations-Lexikonet) endast såsom romanförfattare eger någon betydelse! Att det fanns partier 1 Skottland, som motarbetade unionen, ha vi aldrig förnekat; vi ha endast anfört hvad som allmänneligen taladt var skottska folkets önskningar. Bland högskottarne och det jacobitiska partiet öfverhufvud funnos många, som voro separatistiskt sinnade, under det att bland högskottarne unionsideen ständigt vann allt större terräng. Icke nog med att de väntade sig direkta materiella fördelar af föreningen med engelsmännen, utan de hoppades ätven att i dem finna ett stöd mot dessa af Walter Scott idealiserade högskottar, som intogo ungefär samma ställning gent emot dem som de tyska röfvarriddarne under medeltiden gent emot borgarskapet i städerna. Att den sistnämde författaren väl skildrar troget plägseder från olika tidsåldrar liksom lokala förhållanden, men att det är vanskligt att välja honom till auktoritet i historiska frågor, i anseende till den färg, som hans subjektiva uppfattning och personliga sympatier förläna hans framställning, är allmänt kändt och erkändt. Såsom bevis här