Göteborgsposten – 13 mars 1860, sida 1

Snabb som en skrämd antilop skyndade hon ge: nom allgen för att hinna upp till byggningen. Di hon ilade förbi ett catalpaträd, trodde hon sig märka cen fruntimmersgestalt, som satt nedhukac bakom stammen; men förskräckelsen hindrade henne från att fullkomligt öfvertyga sig derom. Lady Mowbray och öfversten befunno sig : salongen på nedra botten, näst intill salen. Ladyn beundrade just en paryr af diamanter, hvil. ken Miran skänkt henne, för att ytterligare vinna den goda tanten för sitt ändamål. — En sådan liten toka! fortfor hon i ett påbörjadt samtal om Ellen; att gifva nej åt er sådan älskare! ...så rik och så frikostig! Derpå tillade hon med en saknadens suck. — Ah, stackars Isabella! hvad hon skulle ha gjort honom lycklig! — Kanske, inföll torrt hennes man. Damen betraktade honom, liksom för at fråga honom om meningen med hans ord. -— Det finnes, sade öfversten, varelser här i verlden, hvilka vilja ha ett hjerta i utbyte mo sin hand; och jag betviflar, det miss Haribell någonsin haft ett sådant att erbjuda. — Så romantiskt, och det till vid er ålder! utbrast ladyn med ett hånande leende. Fi donc jag trodde ni bättre kände till verlden. — Ni har åtminstone studerat den till e fördel.