Göteborgsposten – 12 mars 1860, sida 1

som stod på en gueridon bredvid henne, belyste hennes bleka och sorgsna anletsdrag. Broderiet, hvarpå hon arbetat, hade fallit ned på hennes knän, under det hennes blickar voro oaflåtligt fästade på hennes välgörares, sir William Mowbrays porträtt. Stundom höjde en smärtans suck hennes barm. Begret hon väl endast vännen och fadren, som genom ett brott blifvit henne från röfvad? eller följde hennes tankar Henry Ashtons steg, der han nu närmade sig Rom, okunnig om den bedröfliga händelse, som nyss sänkt Carrow-kloster i blod? Ellen väcktes af ett lätt buller ur sina drömmar. En ung flicka, enkelt klädd, men af stor skönhet, inträdde med ett bref i handen. — Se här, bästa miss, nyheter från er förmyndare ... öfverste Mowbray, tillade hon med någon förvirring, då hon såg att ordet förmyndare kom Ellen att spritta till, emedan hon i detsamma påminte sig sir William. Ellen tog liknöjdt brefvet och lade det bredvid sig på gueridönen. — Oeh inga nyheler från Rom? sade hon till den unga väninnan. — Ack nej, kära matmor. Men Joe har sagt mig, — och vid detta namn vände den vackra Susanna, som ej var någon annan än Joe Beans fästmö, bort sitt rodnande ansigte, —