Göteborgsposten – 9 mars 1860, sida 1

Russels, hans slägtingars och vänners, om målet för hans resa, samt huru länge han tänkte uppehålla sig i Indien. Slutligen vände man elefanterna, hvilka i sin otålighet öfver det långa samtalet rullade hit och dit som ett skepp vid stark sjögång, åt staden, och man såg snart templens tak och spiror glänsa i fjerran. Det talrika följet bestod af hofmän och tjenare, dels till fots, dels till häst. Man såg män med försilfrade och förgylda statvar, med baner och silfverspjut, musikanter med silfverhorn, och pukor och trumpeter af samma dyrbara metall. En egendomlig syn bildade gycklarne i brokiga kläder af rödt och guld, med masker för ansigtet samt björnoch andra rofdjursfällar på ryggen, springande och dansande framför furstens elefant etter musikens toner. Grå-, svart-, hvitskäggiga, svartögade Sikh-höfdingar, på sina vackra hästar, klädda på det enkla och dock rika sätt, som tyckes vara s: egendomligt för detta folk, utgjorde furstens närmaste omgifning, och mellan dem piruetterade på sina eldiga springare hofmännen med blänkande armband, örringar och halsband. Dem följde några vildt blickande Sowars på magra, men lifliga hästar; efter dem kommo åter ovanligt klädda soldater med sina luntbössor, Tulvar (en kort tung sabel), eller med bågar och pilar. Teten af tåget utgjordes at en afdelning af 18 eller 20 kameler med rika täcken i furstens färger, rödt och hvitt, och beridna af en eller tvenne skyttar. När tåget satte sig i rörelse, smattrade trumpeterna, trummorna gingo, de maskerade dansarena gjorde sina djerfva luftsprång, hästarne gnäggade och straxt framför elefanterna utropade männen med guldoch silfversköldar och härolderna i sina brokiga rockar med hög och ljudelig stämma furstens namn, hedersplatsar och titlar, samt nedkallade himlens välsignelse öfver hans gäst. Furstens ansigte, ej mörkare än en andalusiers, kunde med allt skäl kallas vackert: det utgjorde en stor oval med en vacker örnnäsa, väl tecknad mun, dock med något tjocka läppar; fylliga kinder och stora glänsande, mandeltormiga, svarta ögon, fulla af en sinlig glöd, hvilken tycktes endast slumra i deras innersta djup. Håret började redan blifva grått; händer och fötter voro ofantligt små och fina, och hela figuren erhöll något qvinligt genom en hårdt åtdragen gördel, som nästan gaf bröstet utseendet af en barm. Men ögats och ansigtets uttryck var ingalunda qvinligt, deri lågo tvärtom utpreglade mod, list och öfverläggning, parade med något godmodighet. Hans drägt kan knappt beskrifvas, ty den strålade at ädla stenar, så att det gjorde riktigt ondt i ögonen att betrakta honom. Högra armen betäcktes från armbågen ända till handlofven i talrika spiraler af ett armband af stora smaragder, peror och diamanter, såsom det säges, värdt 3 ak rupier (300,000 gulden). Men detta var olott en teaterprydnad i jemförelse med de stenar, som smyckade hans bröst och hals,