Göteborgsposten – 9 mars 1860, sida 1

I höga anlete, som väntade mig der. När jag åtföljd af mr Melville, med stor möda kommi ull lika höjd med Haudahn, uppstod en ny förlägenhet. Furstens elefantförare hade för hans djur till sidan af våra, och jag skull nu öfver i furstens Haudah samt intaga he dersplatsen vid hans högra sida. Förgäf ves bad jag både med blickar och ord mj Melville att han heldre skulle gå. Nej ljöd svaret; fursten begär er till sig, och di ni aflägger besök hos honom, måste ni lyda Var god stig på. e uStig på! — Öfver en afgrund af oviss och föränderlig bredd och minst 15 fots djup Det finnes icke något så oroligt djur som en elefant. Flugor besvära honom, mahautei (elefantförare) plåga honom; och han är dertöre aldrig lugn. Der satt hans höghet, fursten, och här stod i all ödmjukhet korrespondenten, obeslutsam huruvida han skulle våga språnget, ty de båda elefanternas korpulens höll Haudahs lika långt ifrån hvarandra som bestyckningarne på tvenne linieskepp åtskilja deras sidor. Jag kunde ej urskulda mig hos fursten, som satt der leende och med utsträckt hand 6 fot ifrån mig; och så stod jag der med ett löjligt förläget ansigte, osäker om hvad jag skulle göra, tills jag slutligen med förtviflans beslut sprang öfver och nedsjönk för furstens fötter. Den förträfflige mannen! Furstar hafva långa och känslolösa armar, men jag tror att deras tår äro lika ömma som de fleste dödligas. Fursten af Puttiala gjorde icke någon grimas, ehuru jag dock är öfvertygad om att jag trampade honom på fötterna, och jag vet med bestämdhet att dessa fötter voro alldeles nakna och att endast hans furstliga höghets älsklingstår voro prydda med några ringar af ädel metall. Jag tog plats till höger om honom. Mr Melvilles elefant gick till venster om hans höghets; och då mr Melville måste tjena mig som tolk, så var det svårt att få ett riktigt samtali gång mellan fursten och mig. Det börjades med de vanliga artighetsbetygelserna. Fursten uttalade sin glädje öfver att få träffa mr Russel. (Ordagrannt öfversatt, sade han: vill ni vara god och låta den store lorden veta, att mina ögon stråla klarare, derföre att jag ser honom, och att hans tjenares helsa väsendtligen förbättrats, sedan han fått den förnöjelsen att se honom frisk och sund i Puttiala.) Svaret löd, öfversatt ill kort svenska från det förnäma hofspråket: Jag ber er, säg fursten, att jag känner mig stå i stor förbindelse till honom. Fursten önskar veta, huru ni mår, huru ni tycker om Puttiala och om ni är trött af resan? Jag ackar, jag mår mycket väl — Puttiala behasar mig mycket; jag är alls icke trött. Genom någa sinnrika vändningar i hofspråket tillkännagafs nu för fursten, att, om i hyste någon önskan här på jorden, vore. let den att få bli vittne till hans intåg i Put-. iala; men han gaf sig dock ej förr tilltåls än an gjort sig särskildt underrättad om drottingens af England helsotillstånd, likasom mr