Göteborgsposten – 8 mars 1860, sida 1

ett hånleende. Ellen skall tillhöra mig, lång innan denna sena rättvisa, hvarom ni talar, kar nå mig. I sin makes armar, i sitt fäderneslanc skall hon glömma denna stundens böjelse fö min eländige rival! — Aldrig! ni känner henne icke! — Jag känner mig sjelf. — Då återstår mig intet mera än att säga farväl! ... Men fastän vi nu skiljas åt, är det likväl icke för alltid. Gud gifve att vår skiljsmessa blefve evig!... Vi skola åter råkas, när den förutsägelse inträffat, som ni säger er förakta, när det onda, hvarom jag underrättade er, skall kasta öfver eder sin skugga! Jag fruktar att detta ögonblick skall blifva förfärligt för oss båda ! — Drömmare! utropade Miran. — Tviflare! genmälte den gamle och drog sig med långsamma steg tillbaka. En timma derefter hade khanen lemnat Bungalore-Hall, innan den unge hinduen bestämt sig för att bedja honom stanna qvar eller fördröja hans afresa; och alla efterforskningar, som gjorles för att upptäcka hans vistelseort, förblefvo ruktlösa. Samma afton omtalade Miran för öfverste Mowbray, som ej vågade taga baronettiteln, innan han fått bevis på sin brorsons död, det samal han haft med khanen, likväl med utelem