Göteborgsposten – 7 mars 1860, sida 1

dem förklarade sig vilja fly undan till byn. Pastorn sjelf, ehuru allt för upplyst att kunna dela deras vidskepelse och fruktan, blef orolig, samt föreslog Ellen och mistress Jarmy att flytta till prestgården. Den unga flickan kastade på öfversten en bedjande blick. — Naturligtvis, min vän, sade han, ty det stod i hans intresse att synas så välvillig och oegennyttig som möjligt; om ni så önskar och pastor Orme vill taga emot er hos sig, är det naturligtvis bäst, att ni aflägsnar er från scenen för denna sorgliga händelse. Dessa ord uttalades med vänskaplig ton, men de rörde dock ej Ellens hjerta, så att den unga flickan började förebrå sig sjelf denna otacksamhet mot sin nye förmyndare. Inom mindre än en timma voro alla förberedelser gjorda, och det lilla sällskapet ställde sina steg ned till pastorns vagn, som öfverste Mowbray hade låtit köra fram till norra porten, för att undvika passera biblioteket. Ellen skulle gerna gått in i det olyckliga rummet, för att ännu en sista gång betrakta sin älskade onkel; men man fruktade att denna syn skulle för djupt inverka på hennes redan af rörelse och trötthet utmattade kropp. — Ni skall få återse honom ännu en gång, hviskade öfversten; men icke nu.