Göteborgsposten – 7 mars 1860, sida 1

svärds motion om föreningsfördragets revisior hade nedrifvit en fördämning och hr Dalman: i fråga om ståthållareskapet en annan, ty pi dessa följde omedelbart verkliga störtsjöar a riksdagstal, tidningsartiklar och broschyrer afhandlande den norska frågan på de mes varierande sätt. Att detta noggranna skär skådande och denna fersidiga belysning a de unionella angelägenheterna haft sina sto ra fördelar, torde icke behöfva bevisas. Mån gen, som vid denna tid i fjol icke visste hvac han skulle tänka om dessa, har nu haft till fälle att genom vägande af skäl och motskä bilda sig en sjelfständig opinion eller åtmin stone sluta sig till någon mer eller mindre trovärd auktoritet. Och hvad som är det vig tigaste — den rätta uppfattningen af frågan den, som grundar sig på försoulighet, broder. lighet, och oförvillad patriotism, får under detta allmänna och trägna diskuterande a: densamma allt större utsigt att vinna seger — om icke vid riksdagen och i det kongl kabinettet, så åtminstone i det allmänna tänkesättet. Såsom ett verksamt medel att befrämja denna seger torde ofvannämnda lilla skritt komma att visa sig. En del af våra läsare har redan formerat en flyktig bekantskap dermed, som väl förtjenar att förnyas. Detta föredrag är ett af dem, som icke blott tåla vid att höras, utan ock att läsas och begrundas. Det ljus, det sprider öfver många unionella förhållanden, är så klart, att det tyckes som skulle det komma att genera dem, som vilja vara blinda, ifall några sådana verkligen finnas. Så visar förf., att norrmännens så mycket öfverklagade misstänksamhet och ovilja mot Sverige och svenskarne äro mycket yngre än unionen sjelf, och framhåller såsom bevis derpå den kärlek, som den förste riksståthållaren i detta land, grefve H. H. von Essen, vann af dessa HEidsvoldskämpar för folkfriheten. Förf. yttrar med anledning häraf: Sådan var Eidsvoldsgenerationen: — en sanning, som Historien ej skall glömma att till Norges ära framhålla. Der voro tydligen uniteter nog för att på denna väg låta unionen blifva en sanning. Men man började eftersträfva nya. Man kräfde att unionens årshögtid, hvilken folket bäst kunde fira under bar himmel, skule hållas en kall Novemberdag istället för en skön majdag, och lade all vigt på detta kraf. Man ville införa adel och svenska ordnar med flera onödiga uniteter. Då började denna union blifva i Norge: en union att uppretas emot; bland Sveriges och Norges fiender: en union att i mjugg fröjda sig öfver; och till slut i Sverige: en union att gråta åt, såsom den likväl så servile Askelöf en gång skref i sin Minerva. Den entusiasm, Kronprinsen Carl Johan väckte bland Norrmännen, då han ännu var i sin styrkas ålder, förvandlades under den alltmer åldrande Konungen i en sinnesstämning lik den Holstein uttrycker mot Danmark. Väl var att det förstånd i Norge, som var så stort att det ej rubbades af känslo