Göteborgsposten – 5 mars 1860, sida 1

RR — ——!L Å.— —s———eeceeee—— dan antingen sätta sig i spetsen för det sålunda bildade partiet och söka genomdrifva sina landsförderfliga ideer, eller, när rörelsen vuxit dem öfver hufvudet och de känna sig oförmögna att leda den, draga sig tillbaka under välvisa men allttör sena förmaningar till moderation och två sina händer, under betygande af att de äro så oskyldiga som det barn, som föddes i natt, i det onda, som sker. Annu flera torde dock de ha varit, hvilka verkligen trott de falska läror de predikat, och som icke promulgerat andra villfarelser än dem de sjelfva varit offer för. De ha äfven varit farligare, ty den aktning, deras personliga egenskaper ingifvit, och den öfvertygelsens värma, hvarmed de framställt sina åsigter, ha varit egnade att bereda dessa insteg äfven hos dem, som icke så lätt skulle låtit dupera sig af politiska lycksökares deklamationer. Till detta slag af ärliga agitationer vilja vi räkna det stora flertalet af de politici, som under de sistförflutna månaderna dragit i härnad med tunga eller penna mot den norska pressen, det norska storthinget, de norska anspråken, det norska folket — ja, mot unionen sjelf, ehuru vi på samma gång nödgas betvifla den sakkännedom och den omdömets ofelbarhet, hvarpå de förlita sig. I denna antinorska falang är den konservativa principen synnerligen väl representerad, under det att endast några få bland de bålda kämpar, hvaraf den utgöres, äro kända för att ega verkligt liberala tänkesätt. Och beträffande dessa få, har man all anledning att göra sig den frågan: huru är det möjligt att dessa män, som eljest så varmt föra frihetens och det nationella oberoendets talan, nu af alla krafter yrka på att de svenska statsmakterna skola i öppen strid mot gällande traktater, bestående förhållanden och den norska folkviljan, göra intrång i den norska nationens sjelfständighet, i dess rättighet att i samråd med sin konung förfoga öfver sin grundlag samt söka förvandla Norge, detta fria och sjelfständiga rike, till ett accessorium, ett underordnadt bihang till det land, hvarmed det för fyrtiofem år sedan ingått en på fullkomlig jemnlikhet och likställighet grundad förening? Månne icke den orsak, som ligger till grund för denna beklagansvärda inkonseqvens, är beslägtad med den, som gör en rik vorden man glömsk af de välgörenhetsoch frikostighetsläror, han hyllade så länge han var fattig, och med den, som gör en ifrig republikan till rektionär och despot, när han blifvit beklädd med den högsta makten i ett land -— kortligen sagdt, med allt, som förändrar menniskors uppfattning af ting och förhållanden, sedan det egna intresset — det vare nu verkligt eller inbilladt — kommit med i spelet? Om svenska regeringen 1814 med Kielertraktaten i handen sökt drifva igenom sina anspråk på Norge och genom vapenmakt lyckats bringa detta land i ett provinsiellt förhållande till Sverige, så hade detta varit stridande mot de nyare isigterna om folksuveränitet och nationernas