Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 1

mana behandling, för hvilken fångarne härstädes städse varit ett föremål, kraftigt bidragit till detta lyckliga resultat. Men med den spänstighet, som menniskonaturen i sorgens tid onekligen besitter, tror jag likvälicke, att någon egentlig fara i detta afseende bör uppstå. Emellertid kan man väl icke säga, att den innehållslösa sorgen är något godt, men den är åtminstone ett obestämdt något, som frågar efter sitt föremål, och som sällan ger sig tillfreds förrän det funnit hvad det sökt. Hvad det blir af det barnet, beror på föremålet, vid hvilket det hakar sig fast och af hvilket det får sin näring. Det är dock rätt mycket hos ensamhetsfången, som ger anledning till den förhoppning, att denna sorg icke skall falla på ett hälleberg, hvilket meddelar honom något af sin hårdhet? Det händer visst; ty hvad kan icke hända med ett så besynnerligt ting som menniskohjertat? Men läget, hvari hon befinner sig, omständigheterna, genom hvilka hon kommit dit, blicken, som hon nödgas kasta tillbaka och framåt — allt bidrager att väcka henne upp ur försoffningen, att låta henne förstå, huru hon svårligen misstagit sig på hela sin lefnadsuppgift. Hon finner lätt, hvart synden leder och detta är för henne en så ny och oförmodad upptäckt, likasom om hon aldrig tillförene hade förnummit en enda bokstaf af en sådan lära. Hon har, det ser hon först nu, rätt grundligt lidit skeppsbrott på det haf, der de gyldene förhoppningarne så gerna och så hurtigt smekte hennes sjelfviska inbillning med lyckans skönaste hägringar. Hon har plötsligt kommit tillbaka till den jernhårda verkligheten, som öfver allt och under alla olika yttre omständigheter dock ytterst gör nöden till syndens förstfödda dotter. Nu skulle hon gerna för sitt bjertblod vilja återköpa den tid, som flytt, den frid, som så lättsinnigt förspillts. Då detta icke är möjligt, försöker hon kanske att finna sig, så godt hon kan, i sitt öde, förbannande i sitt hjerta både Gud och menniskor. Hon tror sig i förhädelsen finna en helande balsam för sin sargade själ. I bitterheten och hatet söker hon ersättning för den förspillda samvetsfriden. Men äfven här träder ensamheten emellan och drager ett streck öfver den uppgjorda räkningen. Hatet skänker henne der icke längre den påräknade njutningen. Af brist på näring nötes det bort och tynar småningom af. Detta vill med andra ord säga, att förtviflans timma ännu icke har slagit. Hon emottager visserligen med misstro, men ändock med en uppmärksamhet, som är ett godt förebud, den gudomliga sanningen, att, om också icke det gjorda någonsin kan blifva ogjordt, så kan det likväl, genom en hel och fullständig sinnesförändring, både inför Gud och inför menniskor anses såsom vore det ogjordt. Det är nu predikantens åliggande att öfvertyga henne om, att det förstnämnda är både det vigtigaste och det säkraste, att sann försoning med Gud är den enda, men fasta grundvalen för försoningen med det jordiska samhället, emot hvilket hon