Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 1

hofmästare ... Men detta kan vara nog. Jag förstår egentligen icke, hvarföre jag så här nedlåter mig, att rättfärdiga det val mitt hjerta gjort. Zara, jag märker nog, att ni icke älskar mig mera såsom förr. Förtroendets band oss emellan har brustit . .. Det vore bäst om vi skiljdes åt. — Skiljdes åt! upprepade ayahn; aldrig! Ni kan smärta mig med ert misstroende, men aldrig jaga mig ifrån er. . .Jag älskar er icke, tilllade hon bittert, er, som är mina ögons ljus, mitt hjertas blod! Ah! jag kan dö i England, men jag kan cj lemna det förrän ni återtagit denna förebråelse. Det är ni som icke mera älskar mig! Den unga flickan blef rörd öfver hinduiskans passionerade ton och började tro att hon bedömt henne alltför strängt. Hon närmade sig kuddarne, satte sig ned, tog Zaras hand i sina och sade: — Om jag är oförändrad, så säg mig, hvems är felet ? Hvarföre hata dem som jag älskar? Hvarföre tala med så mycken ovilja om min onkel, om den unge mannen, som räddat mitt lif och hvars plats i mitt hjerta ingen skall kunna beröfva honom? Är det ädelt och klokt, Zara? — Den unge mannen är blott en bonde! — Men jag älskar honom; jag skulle icke