Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 1

heligt, sade hon. Jag är ej någon af dem, som älska flygtigt och lätt glömma. Zara svarade endast med ett sarkastiskt leende. — Jag upprepar det ännu en gång, återtog den ädla flickan ; mitt hjerta har alltid förblifvit sig likt mot dem, som jag älskat. — Och Miran-Hafaz? — Kan ännu vara en bror för mig ...ingenting mera. — Det är ej den broderliga kärleken han söker ; hans hjerta hyser en långt ädlare böjelse; ban skulle vilja kalla er sin hustru samt återföra er till det land, bland hvars ädlaste och förnämste han räknas ... och ni stöter honom tillbaka! — Ja. — Hvarföre ? — Derföre att jag älskar en annan. — En bondpojke! inföll Zara med ett föraktfullt leende; sonen eller brorsonen till en simpel arbetare! — Ni glömmer, afbröt Ellen, för hvars älskande hjerta det var ett bedrägeri, att ens ett ögonblick lyssna till de nedsvärtande uttrycken om hennes älskling; ni glömmer att samma anmärkning kan göras mot Miran-Hafaz. — Huru så? — Han är sonson till en min onkels fordne