Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 1

honom att göra slut på den plågsamma isolering, hvari han befinner sig, genom att söka deras sällskap, som äro i samma olycks liga ställning, som han, och äro hugade att hämnas på det samhälle som förskjutit dem Offentliggörandet af berättelser om cellifvets lyckliga inflytande på fångarnes själstillstånd torde kunna bidraga att utrota eller minska denna misstänksamhet och sålunda medelbarligen göra resultaterna af cellstymet ännu bättre än de hittills varit. ij Den ifrågavarande berättelsen lyder sålunda : Redan under tvenne år har det nya cellfängelset varit för det afsedda ändamålet begagnadt. Jag har således hunnit att någorlunda stadga mitt omdöme öfver cellsystemets verkningar och företräden. Visserligen har jag aldrig lågt uppskattat dessa, men jag föreställde mig dock till en början, att de endast eller hufvudsakligast voro negativa. Det var i sanning icke litet vunnet, när man undvek gemensamhetsfängelsernas länge kända och erkända olägenheter. För predikantens verksamhet var i de kyffena alltför trångt, för qvaft och för mörkt. Om den märkliga skilnad som under de nya förhållandena så bjert sticker i dagen har jag förut uttalat mina åsigter och erfarenheter. Men cellsystemets verkningar synas äfven vara af positiv art;ju närmare man gör sig förtrogen dermed, desto flera nya sidor upptäcker man, hvilkas förträfflighet för sitt ändamål man förut knappt föreställt sig. Ensamheten gör fången dyster och nedslagen till sinnes. Man har stundom ansett detta vara en olägenhet, så mycket hellre, som det lätt nog kunde urarta till sinnesförvirring och galenskap. En sådan åsigt strider helt och hållet emot den erfarenhet, som jag varit i tillfälle att göra. Bland de fångar, som under förflutna året varit å detta tängelse intagne, ha funnits några, om hvilka jag på förhand visste att de voro benägna för svårmod och grubbel. Hos dessa borde derföre isynnerhet anlaget hafva utvecklats mot det antydda målet. Men intet spår dertill. Ingenstädes har jag förnummit en sinnesoro, som öfvergått till sinnesoreda. Mången isynnerhet qvinlig fånge har visserligen klagat öfver sorg, ledsnad och klämsel, utan att hafva gjort sig klart reda hvarken för anledningen dertill eller beskaffenbeten deraf. Så vidt jag har kunnat utröna, har den varit fullkomligt allmän och innehållslös. Sådan måste enligt min uppfattning den sorg vara, som t. ex. uppkommer af en ständig ensamhet, när tanken ärnu icke på allvar riktats inåt och skuldmedvetandet ännu icke vaknat till klarhet. Det är, om man så vill, ett frö till den sinnesoreda, som man här så begärligt uppspårar. Men ett sådant frö träffar man öfverallt i lifvets bekymmersamma lägen, och här har jag aldrig märkt, att det vidare utvecklats. Det har tvertomr ej sällan öfvergått till en sådan sorg, som skriften kallar en sorg efter Guds sinne, som kommer åstad bättring till salighet. Måhända har den hu