Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 1

vande menniskor. Om vi ändå vore tillbaka i vårt kära Indien, der wi tillbringat så lyckliga dagar! Det var icke första gången Zara uttryckte denna önskan och det i ordalag, som voro föga vördsamma mot baroneten. Ellen hade af tillgifvenhet för sin amma hittills fördragit detta språk; ty hon trodde ännu på hennes tillgifvenhet, fastin hon icke mera litade på hennes trohet. — Ni kan återvända dit när ni behagar, inföll hon; jag är icke så stor egoist, att jag vill qvarhålla er här långt ifrån ert fädernesland. Ni behöfver endast meddela min onkel er önskan, och han skall genast vidtaga åtgärder, som kunna vara nödvändiga för er afresa, samt gifva er bevis på sin tacksamhet, så att ni i lugn och ro kan tillbringa edra öfriga dagar. — Och ni? sade ayahn och såg frågande på sin unga herrskarinna. — Jag stannar qvar i mina fäders land. Hvad har väl jag att göra i Indien, när jag qvarhålles här af alla familjeoch vänskapsband? — Men Indien gömmer i sitt sköte deras aska, som gifvit eder lifvet! inföll amman. Ellen började gråta vid denna nya hänsyftning; men hon visste med sig sjelf, att denna förebråelse var alldeles oförtjent och höjde derföre med en viss ovilja sitt hufvud. — Indien skall derföre också alltid vara mig