Göteborgsposten – 2 mars 1860, sida 1

som genomvandrat flera stadier på brottets väg och som voro endast alltför villiga att leda dem vidare eller undervisa dem om forsta stegen derpå. Tiden förflöt, och barbariets mörker skingrades småningom. Den sanna upplysningens och den kristliga kärlekens grundsatser lyckades göra sig alltmera gällande, icke blott i den vises lärosalar och skrifter utan äfven i konungarnes rådskammare och ständernas plena. Man lärde sig inse att samhället icke blott har pligter att uppfylla mot de fredliga laglydige och aktningsvärda medborgarne, utan äfveov mot de oroliga, tredskande och brottslige — att de helbregda icke behöfva läkare utan de kranka. Lagarne förmildrades efter hand, tortyren afskattades, dödsstraffet bibehölls endast för svårare fall, och åtgärder vidtogos för att möjliggöra fångarnes förbättring genom religionsundervisnings meddelande och uppväckande af arbetslust, men först under den menniskovänlige Oskar I:s regering blet spöstraffet afskaffadt och cellsystemet infördt. Detta senare har haft många fördomar emot sig att öfvervinna, och ännu i den dag, som är, gifves det icke så få, som betvitla dess företräden framför gemensamhetsfängelsesystemet. Man har icke blott klandrat det för dess kostsamhet utan äfven påstått att ensamheten i cellen är ett rysligare straff för brottslingen än någonting annat, att den, långt ifrån att verka någon helsosam sinnesförändring är egnad att åstadkomma förtviflan och sinnesrubbning etc. De erfarenheter, man inhemtat såväl i Sverige som i andra länder, der cellsystemet sedan någon längre tid varit infördt, ha dock till fullo ådagalagt grundlösheten af dessa påståenden, liksom det visat sig att brotten der förminskats i anmärkningsvärd grad. Att detta system är dyrare än det gamla fångvårdseller, rättare sagdt, fångvanvårdssystemet är onekligt, men lika säkert är att statens medel icke kunna användas för bättre ändamål än för åstadkommandet af en minskning i brottens antal och förbrytarnes återförande på en bättre väg. Vi hafva förskaffat oss del af en, af fångpredikanten vid Halmstads cellfängelse, C. S Lindskog afgifven berättelse om religionsvården vid detsamma under det sistförflutna året, och införa den här nedan, då den synes oss vara af stort intresse och särdeles väl egnad att undanrödja de ofvan påpekade fördomarne mot det nya systemet. Synnerligen behjertansvärdt förekommer författarens framhållande af de svårigheter, som möta förbrytaren, då han efter utståndet fängelsestraff försättes i frihet och vill börja ett nytt lif — svårigheter, som ofta drifvit den, som lemnade fängelsemurarne med de bästa föresatser, åter in på brottets väg. Den förnämsta af dessa är den lätt förklarliga misstänksamheten hos samhällsmedlemmarne mot den, som en gång varit förvunnen till straff — en misstänksamhet, som beröfvar honom många tillfällen att förtjena sitt bröd, väcker hos honom hopplöshet och förbittring och slutligen förmår