Göteborgsposten – 29 februari 1860, sida 1

ännu stod och brann; hon steg uppför den mas siva ektrappan och genomgick norra korridoren som förde till en af dörrarne i proträttgalleriet Då hon öppnade dörren, släcktes hennes ljus a en vindflägt. Hon stod ett ögonblick stilla men påminte sig genast att hon lemnat ett fön. ster öppet, och blygdes derföre öfver denna ögon. blickliga tvekan. Hon kände rummen så väl, att hon skulle kunnat hitta fram äfven med förbundna ögon. Hon hade redan gått genom mer än halfva galleriet, när ett svagt ljud nådde hennes öra. Hon trodde först att hennes inbillningskraft bedrog henne; men bullret upprepades. Utan att hejda sin gång, vände hon hufvudet åt det håll hvarifrån dessa ljud kommo, och tyckte sig urskilja någonting mörkt, som satt nedhukadt vid ett stort skåp, samt tvenne på henne fästade ögon, hvilka glänste i mörkret som en tigers. Huru den unga flickans hjerta klappade! hon kunde nästan höra dess slag. Men hon tvekade likväl icke, hon utstötte ej något skri, fastän ljudet af hennes egen röst skulle varit en tröst för henne. Hon påminte sig sih onkels ord och varningar, och tillgifvenheten för honom ingaf henne ett förtvifladt mod. Hon gick tyst framåt, tills hon uppnått dörren vid ändan af galleriet. Men då hon lade handen på låset, darrade hon så häftigt, att hon ej förmådde vrida om hand