Göteborgsposten – 27 februari 1860, sida 2

nnu ha vi ingen dramatisk författare, hvilen åt sina sceniska produkter förmått gifa samma äkta, nationella pregel, som herr Blanche. Och detta äfven när han, såsom t. x. i förevarande skådespel, skattar åt dagens ådande franska smak. Bland de uppskrufade patetiska personerna skymtar alltemelanåt fram någon bekant, frisk och lefvande igur, visserligen hastigt, nästan en passant iedtecknad på taflan, men dock en trogen opia ur verkligheten. Blanche förefaller oss som en landskapsmålare, hvilken beslutat att utföra ett storartadt salongstycke, med en vederbörligen efter modets reglor klippt och aconerad natur; men dock ej finner sig rikigt hemma inom denna trånga cirkel, utan stundom måste skynda ut, för att i sjelfva na,urens sköte hemta ett djupt andetag efter sin instängning. Under dessa fria stunder möter han än ett, än ett annat behagligt för ögat lekande föremål. Han har för mycket konstnärssinne, att kunna lemna tillfället obegagnadt. De friska figurerna måste med på taflan. Och så stå de der, genom sitt äkta, hemtrefna utseende anslående vänliga strängar i vårt inre. Kandidatsexan, hvarmed pjesen börjar, är en trogen bild af studentlifvet sådant det var och troligen med få förändringar ännu är — dock, till studentlifvets heder, med högst få sådana skuggbilder, som en Rudorf. Scenen, då de unga slagsmålslystna Burscharne gifva sin skärf åt den fattiga unga städerskan, är en af dessa, som slå an på hjertat. Den är just en sådan der bild som kommer sans fagon fram, utan att egentligen höra till stycket; den utgör snarare ett litet drama för Big. Författarens syftemål har utan tvifvel varit, att framställa, hvarthän de olika vägar föra, som hafvasin begynnelsepunkt i Universitetet. Han har velat teckna sina figurer såsom unga, vänskapsfulla och med öppet sinne begåfvade studenter, skyndande från sin glada krets ut i verldens tummel, för att der tillämpa den gamla Lenngrenska satsen: De blifvit män i staten, De forna pojkarne, Och kifvas nu om maten Och slåss om titlarne. Men med samma har han begagnat tillfället att såsom salig Moligre, ehuru på mera tidsenligt sätt, ironisera öfver charlataneriet inom medicinska fakulteten. Häri ligger, såsom referenten synes, styckets största förtjenst. Visserligen skulle man vilja tro, ätt förf. velat måla dygdens och lastens olika vägar, samt olika resultater i Hillman och Rudorf, och derföre tagit dessa till sina hjeltar. Här ligga måhända styckets brister. Rudorf är på visst sätt en karaktersbild, men I Hillman åter en alltför söt karl. Han är Ten af dessa moralens guldpappersgubbar, som Iman ej kan påkomma med någon enda fläck, Ihuru gerna man än skulle vilja det, för att få dem till menniskor och ej allenast till romanhjeltar. Det ligger i Hillman detta nu I dess bättre ogillade, som så utmärker de flesta af Kotzebues goda karakterer. De gå liksom på styltor genom verlden, utan att besudla sina fötter med en enda smutsfläck från jorden, der vi andra simpla varelser måste någon gång förplumpa oss i pussarne, huru mycket vi än söka att hålla oss uppe. HRedan Napoleon (den forste naturligtvis) anmärkte emot Voltaire att hans hjeltar stodo för ensidiga fram utan motvigt i en karakter, som skulle kunna uthärda med dem en jemforelse. sLäkaren innehåller inom sin ram af 4 akter många olika elementer, af hvilka hvardera kan anses vara värd en särskild redogörelse. Sedd i sin helhet, förefaller stycket oss dock måhända något för mycket fragmentariskt (sit venia verbo.) I Hildegard ha vi framför oss en typ för dessa salongens .I bortskämda barn, der det visserligen finnes guld på botten, men der den ädla metallen n)bortgömmes af kaprisernas nyck. Afven 3 i hon är en bild ur verkligheten. Uppslagnings————— — -—— —— ? — 2!!! ke van ; 4 FE LL 11 es Atar eg tt Af JAA