Göteborgsposten – 27 februari 1860, sida 2

rrr———— ——————————————;tu-— —7—?q10.. :—O7w————— —.:— hvilket han dock trodde tillföljd af sin medfödda misstänksamhet. — Den der qvinnan kan säga hvad hon behagar, herre, återtog han; jag har talat sannt. Jag hade paketet, men det har blifvit mig fråntaget. — Af hvem? — Det är just det jag skulle vilja veta, inföll skurken vildt. i — Har ni blifvit beröfvadt detsamma nfed våld? — Nej, men med list. Miran stod en stund tyst. Ett par ögonblick derefter gaf han Zara tecken att lemna honom ensam med Will. Ayahn hade icke väl aflägsnat sig förrän Miran kastade sig i en länstol. Ett bord och en lampa stod mellan honom och Will, hvars ansigte klart upplystes af skenet. Miran hade ögonen en stund fästade på Sideler; hans blick tycktes borra sig ända in i uslingens hjerna, för att der uppsöka någon dold tanke. Will syntes i början lorolig såsom en fogel, hvilken börjar duka under för skallerormens tjusning; men hans irrande ögonIstenor blefvo så småningom stela; han kunde ej I mera skilja dem från hinduens. — Ni kan ju vara trogen? frågade den unge mannen. , (Forts.)