Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 1

en bonde svårt att inse, och vi medgifva öp pet att vi, for vår ringa del, äro oförmögns att fatta det. Alla tiders erfarenhet har lärt att hofmännen endast alltför lätt komma ati utgöra en skiljemur mellan monarken och dei egentliga folket. Vid ordet hofman har också allmänna meningen förknippat begreppet om långt drifven virtuositeti smicker, inställsamhet framställning af saker och förh llanden iden för furstarne behagligaste men också ofta nog falska ste dagern, samt om förenad vilja och förmåga att för egna intressens befrämjande, begagna sig af deras svagheter. När härtill kommer att vårt konungahus funnit lämpligt att, oaktadt det sjelf är i saknad af anor och utgått ur en ringa samhällsklass, dock bilda sina hof uteslutande af personer tillhörande slägter, hvilkas mot tidsandan och upplysningen stridande anspråk på företräde framför det öfriga folket nästan alltid äro förenade med de mest trångbröstade fördomar och den uppenbaraste fiendtlighet mot det politiska och det sociala framåtskridandet, så tyckes det ligga i öppen dag, att landet icke har någon förmån af att ett stort antal förnäma lycksökare omgifva konungen och söka inverka på hans tänkeoch handlingssätt. Och att detta icke heller kan lända konungen sjelf till verklig nytta, äfven om det kan bereda honom stundens nöje, är äfven klart, då hans och folkets bästa äro oskiljaktigt förenade, och då ingen jordisk fördel eller njutning kan uppväga den förlust han skulle lida genom minskningen af folkets kärlek. Hvad slutligen beträffar klandret af bondeståndets ifrågavarande beslut för dess opolitiskhet, så grundar det sig på en fullkomligt falsk princip. Det är icke blott folkrepresentantens pligt att lägga ord och votum i vägskålen, då hans mening har någon utsigt att bli gällande; utan ätven då han vet att den måste duka under, bör han rösta efter samvete och öfvertygelse. Allraminst bör representanten i bondeståndet låta några sidoblickar på de andra stånden skrämma sig till eftergifvenhet, då det är fråga om statsmedlens handhafvande. En protest mot slöseriet med desamma af det riksstånd, som saken närmast rör, som representerar den redan hårdt nog beskattade jordbrukande klassen, kan, äfven då den ej har några mera direkta följder, tjena som en helsosam erinran om sparsamhet för de begge första stånden, hvilka äro så böjda för att skära breda remmar af en annans hud. Hvad angår de båda folkvalda ståndens beslut i fråga om anslagen till konungens syskon, så torde äfven de ha väckt missnöje på itskilliga håll, men ståndsmajoriteterna behöfva icke låta sig detta bekomma, då besluten pga stöd i den allmänna meningen i landet. Att det är obehagligt för den kungliga faniljens medlemmar, att anlags-fordringarne för lem skola hvart tredje år underställas stänlernas afgörande och utsättas för närgångna eflexioner af borgare och bönder, medgifves serna. Men den saken kunde hjelpas, om tt enda anslag begärdes, hvilket deras kongl.