Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 1

och envis, tror jag likväl att mitt hjerta är godt herr Harry. — Du har ett hjerta af guld, Joe, af ev metall lika ren som den i sjelfva grufmalmen, in. nan menniskan besuddlade den med sin tillsats eller begagnade sig deraf för att förderfva sin: likar. Jag skulle ej vilja kränka ett hjerta så dant som ditt, om jag dermed ock kunnat vinn: en furstes gunst... Kom med mig; jag måste föreställa dig för Ellen. Joe ursäktade sig; han var i arbetsdrägt han bad att hans unge husbonde blott skulle gifva honom tid, att vända tillbaka till farmen, för att påtaga sina söndagskläder; men den otålige älskaren ville ej lyssna dertill. Han tog honom under armen och drog honom med sig åt Carrow. De mötte Ellen och Walter i parken. Den unga flickan mottog bondgossen med sin vanliga grace. Hennes älskare hade redan underrättat henne om sin afsigt att öfverlemna Joe åt Carrow och om det förtroende han hyste för hans mod och pålitlighet. Joe var en vän, på hvars trohet hon under alla omständigheter kunde lita. Joe strålade af förnöjelse. Vår hjelte hade kallat honom sin bäste vän, och det tillochmed i den unge Mowbrays närvaro! Han skulle i detta ögonblick kunnat gå in på mycket större uppoffringar, än den att afstå från att följa honom