Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 1

— Och glöm inte att å mina vägnar tag: afsked af Susanne. -— Nej, det skall jag icke glömma. — Jag hade kanhända orätt, tillade Henr;) och räckte honom handen, då jag väntade en så dan uppoffring af dig. Hvad hade jag för rät tighet dertill? ... Men jag är hårdt straffad, d? min närmaste och trognaste vän kan misstänkt mig för högfärd och otacksamhet. Men glön alltsammans. Du skall inom kort få se, om Hen. ry Ashton är en person, som vårdslösar en gammal vän, derföre att slumpen gifvit honom en ny -Skall jag då verkligen resa med er? frågade Joe med en röst, som stred mot någonting 1 strupen. — Ja visst, svarade vår hjelte leende. — Ah! utropade Joe samt torkade med sir grofva och håriga hand bort en tår; om jag re ste min väg, så skulle jag icke vara värd et! öre . .. Harry, förlåt mig! förlåt mig! Jag trodde ej, att jag skulle ha ett så elakt och svart hjerta. Jag skall stanna för att vaka öfver miss Ellen som en hund; och om någon skulle komma och ställa sig i vägen för er eller göra henne något ondt, så skall jag döda honom som en vildkatt! Åt hvem skulle du väl kunna anförtro att vaka öfver henne, om icke åt mig? Och jag som ej förstod det. Jag vet icke, huru jag kunnat uttala så hårda ord; men om jag än är dum