Göteborgsposten – 25 februari 1860, sida 1

man derom talat och skrifvit. Så var åtmin stone, för att välja ett färskt exempel, för hållandet med statsutskottets betänkande an gående den törsta hufvudtitelns reglerande hvilket, som kändt är, förevarit i alla riks stånden. I motsats till det anspråkslösare ekonomiutskottet, som varit nog sparsamt at afstyrka motionerna om domkapitelledamöter nas förseende med ett exemplar per man a Svensk Författningssamling och om belönin gars utsättande för utarbetandet af tjenliga läroböcker i kristendom, ehuru det torde kunna tagas för afgjordt att ganska betänklige faktiska förbållander lågo till grund för de så motioner — i motsats, säga vi, till detta gruf ligt ekonomiska ekonomiutskott har statsutskottet ådagalagt en ganska stor frikostighet med statens medel, samt endast i några få fall tillåtit sig att pruta på de kungliga fordringarne, och detta, som det tyckes, blott för skams skull, för att sauvera apparenserna och icke handla alltför uppenbart i strid mot det sparsamhetssystem, som ötverensstämmer med landets ställning och dess tydligt och allmänt uttalade önskningar. De privilegierade stånden ha gått ännu längre; de ha icke blott antagit allt hvad utskottet tillstyrkt, utan äfven de förslagspunkter detta funnit för godt att afstyrka, under det att de folkvalda stånden icke blott instämt i utskottets afstyrkanden, utan äfven röstat emot åtskilliga af detsamma tillstyrkta punkter. Ett dylikt tilltag å borgarnes och böndernas sida har icke kunnat undgå att väcka förtrytelse hos dem, som tyckas hålla före att dynastiens anspråk på folkets genom svett och möda förvärfvade penningar icke böra begränsas genom något annat än den förres fria vilja, och som betrakta en opposition mot någon af de förslagspunkter, som ligga inom första hufvudtitelns område, nära nog som ett majestätsbrott. I synnerhet har bondeståndet uppväckt mot sig en storm af förbittring genom sitt beslut i den kungliga apanagefrågan, och man har ej blidkats af att det kom till stånd genom en ytterst ringa majoritet. Man har sagt, att det var egnadt såra H. M. Konungen, att det var obilligt, opolitiskt etc. Till grund för det första påståendet måste ligga ett förundransvärdt lågt begrepp om högstdensammes karakter och tänkesätt — ett begrepp, som delas hvarken af bondeståndet eller af den allmänna meningen i landet. Intet bör väl ligga en konung mera om hjertat än hans folks lycka och välstånd. Skulle han då med misshag se att det riksstånd, som representerar den egentliga skattdragande delen af folket, vid en tidpunkt, då landets och i synnerhet den åkerbrukande klassens ekonomiska ställning är försämrad, och då statslån upptages på statslån för utförandet af allmännyttiga företag, yrkar på inskränkandet af sådane statsutgifter, som äro högre tilltagna än behöfligt är, pch deribland af konungens hofhållningssumma? Det gagn, som landet — ja, som konunsen sjelf har af ett stort och lysande hof, har RRENO ÅXÅ XXX — nn