Göteborgsposten – 24 februari 1860, sida 1

Vår tids framskridande har emellerti med sina Ångbåtslinier och Stambanor gjor den vägen så lätt — en vacker dag har fa drens njugghet och modrens tårar måst gi vika och barnet fått sin vilja fram. Me klappande hjerta lemnas det lugna, lycklig: hemmet, utöfver mälarfjerdens klara spege skådar det oinvigda ögat den herrliga anblick hvarmed Birgers stolta stad likt en tjusand Armida fängslar såväl den kalla kosmopoliten: nil admirari, som den pilt hvilken aldrig för utur sin stuga kom .... Med en tarflig utrustning, men dess ri kare skatt af goda råd och välsignelser, ståi den lefnadsglade ynglingen der på stranden och den blyga tärnan går sorgoch tanklösi emot denna drömbild, som hon kanske, in nan kort uppvaknande, skall med en vemodets tunga suck kalla — sitt öde. Så går del dagligen, undan för undan .... Mången kom aldrig tillbaka, men det är på detta sätt som en hufvudstad måste hafva sin illförsel, för att icke, som konstateradt är, sjelf inom ett halft sekel endast vara — de lödas stad! Ville man antaga penningen såsom gradnätare på samhälls-ställningen, så finnes här u både banker och kassor ad infinitum, fast le emellanåt likasom Mälare-banken betydigt sätta sig, hvarigenom garantie au fond, —X-— aa gg 7 nr