Göteborgsposten – 24 februari 1860, sida 1

l — Martin, sade baroneten, jag har utval er, min familjs äldste tjenare, och pastor Orme en uppriktig och värderad vän, som jag tänke gifva del af hemligheten, att vara exekutorer a mitt testamente. Likväl får ingen af er gör: detsamma bekant utom i händelse att ett brot eller någon annan omständighet, skulle ha låti det försvinna, som finnes i min notaries ego. —Jag förstår er, sir William. — De dokumenter som finnas i skrinet börs liksom mitt testamente, undandöljas för alla och ligga i säkert förvar, såframt det icke skulle behaga Gud, att återföra min son. Vid orden testamente och dokumenter lyssnade ayahn med ännu mera spänd uppmärksamhet. Detta var lyckligtvis allt hvad hon hört. — Och Gud skall föra honom tillbaka, sade den gamle tjenaren. Familjen Mowbrays ädlaste träd skall icke falla, wtan att efterlemna en telning! Detta har under flere år utgjort föremålet för mina öfverläggningar i stallet; jag har oupphörligt tänkt derpå; jag har bedt till Gud derför. Jag är gammal, men jag skall lefva tillräckligt länge, för att få se och kanhända hjelpa honom! Jag kan ej förstå af hvad skäl Gud annars skulle ha låtit mig lefva så länge och äta af edert bröd. Jag måste vara bestämd till någonting nyttigt för denna ädla familj!