Göteborgsposten – 24 februari 1860, sida 1

Lefva undan anses rättast: Mycket görs på jordens ring, Gör man här stort ingenting, Klokast gör man — det går lättast. Komma från hufvudstaden, innefattar den fromma landtoch småstadsboens tanka mera fullkomlighet, mera verldsvishet än alls Champollions hieroglyfer kunna tolka. Hurt mången funderar ej, sträfvar ej, bara för at komma dit: Ynglingens drömmar hvälfvs sig kriovg ärelystnadens första namn, hedei och värdighet at man i verken. och Secretaire du Roi på pariservisitkortet; — jäntans barn sväller inom den hemvätda duken bara vid tanken på att göra si löcka. och ögonen stirra vemodsfullt på mången helbesuten mantals-arftagerska, öfver de bålstora spalter med allt det herrliga tyg, som fås deruppe till undergångbara priser. Mor instämmer, men gamlefar der borta i skinnsoffans hörn, blåser en puff ur sin pipa, och medan han sakta aftorkar munstycket, tager bladet från munnen helt snöpliga ungefär så här: jag förbehåller mig slippa höra talas vidare om några utflykter; blit du, min son, hemma som jag och föd dig redeliga, och gå så nu ut te ftolket och se hvad det lider med höet, jag känner vi få regn! Mor lägger härvid sitt märke mellan postillan, och föresätter sig gömma undan dessa välsignada bladen, som bara göra kongresser och annat krångel i verlden, och sätta griller i hufvudet på ungdomen med sina följetånger och balånger, — talar vilare om tuckt och ära, om då jag var ung och varnar för verldens garn, medan dottren örtrytsamt letar i stora sykorgen efter n:o )00.