Göteborgsposten – 23 februari 1860, sida 1

I — Jag vet det. Hofmästaren, som af ringklockan blifvit kallad upp till sir William, kom i detsamma och gjorde slut på samtalet. — Martin, sade han, jag har några befallningar till cr. — Till mig, inföll den gamle utan att visa den ringaste öfverraskning. -— Ja; sir William önskar tala med er i biblioteket. — Ändtligen! mumlade stallknekten. Jag visste nog att han till slut skulle behöfva mig. Jag misstager mig sällan i mina beräkningar. — Hvad är det ni säger? frågade hofmästaren. — Ingenting. Då gubben inträdde i biblioteket, fann han der baroneten ensam. Han var ovanligt blek, men hans sätt lugnt och bestämdt. — Lås till dörren, Martin! sade han. Stallknekten åtlydde tyst tillsägelsen. — Ni är en af min familjs trognaste tjenare, och jag har hört min far säga, att ni känner till många hemliga ställen här, hvilka tillochmed äro obekanta för mig. — Det är sannt, sir William; dessa gömslen inrättades under de oroliga tider, då förhållandena icke voro på långt när så fredliga som nu. Jag kan visa er den hemliga kammaren, der