Göteborgsposten – 22 februari 1860, sida 1

ländska lånet till belopp af 25 millioner samt uppdraga åt fullmäktige, att medelst de tillgångar, som genom den inhemska upplåningen kunde åvägabringas, uppköpa obligationer af det utländska lånet och på detta sätt minska statens utländska skuld. Det återstår nu att skärskåda det väckta förslaget, att man förskottvis skulle upptaga en större summa än som förnärvarande behöfves. Det måste dervid först anmärkas att olika tankar råda angående användningen at den ifrågasatta summan. Hr Renström har föreslagit att man skulle använda den till uppköp af utländska obligationer, men det skulle väl synas bra besynnerligt, om Sverige presenterade sig på den utländska marknaden på en gång såsom säljare af egna obligationer och köpare af främmande; detta skulle väl häntyda på att vi ej ansåge våra egna säkra, och hr Renströms förslag vill jag således ej biträda. Hr Schwan tyckes nu vilja låta obligationerna blifva inneliggande, men i sin motion hade han föreslagit, att hvad som borde upplånas utöfver de, enligt hans beräkning, till jernvägarne erforderliga 27 millioner rdr borde användas till att med lån understödja de nödställda fastighetsegarne. Detta senare vore visserligen mycket nyttigt, men borde ej sammanblandas med jernvägsupplåningen. Att nu indraga penningar från utlandet och sprida dem inom fandet för att om några få år åter ovilkorligen indraga dem, vore ej nyttigt. Det tredje sättet är det af hr Bildt m. fl. föreslagna, att man skulle blott nominelt göra ett lån, men i sjelfva verket låta obligationerna ligga. Betänkligheterna mot npplåningen äro af utskottet redan utförda, och jag skall ej upprepa dem. Jag skall emedlertid i korthet genomgå de förmenta fördelarne. Man har sagt att landets kredit bättre bevaras, om det på en gång upplånar större summor, och man har åberopat ett exempel på att Belgien ej lånar blott för dagen. Men detta exempel är ej särdeles olikt det här af utskottet tillstyrka lånet, hvilket ej heller är något plotter, utan uppgår till jemnt så mycket som behöfves under den tid det skall användas, på samma sätt som Belgien upptagit lån till 1862. För öfrigt har man i Belgien successivt lånat just för sina jernvägsbyggnader och i mån af dessas fortskridande. Der tillgick så, att under de 7 första åren bedrefvos jernvägsanläggningarne med största arbetsstyrkan, och då användes till dem 10 millioner francs om året. Sedermera, itrån 1843 till 1858, fortsattes arbetet med endast 3!, till 4 millioner om året. Under de 7 åren upptogos lån successive, och man ansåg ej krediten fördra att de upptogos på en gång. Hela verlden inser, att man till sådana företag ej behöfver allt på en gång. Man lånade 1836, 1844, 1847, 1854 (reterenten vill tro att ännu flera årtal uppgåfvos), och af dessa lån stå de med 41 procents ränta löpande i lika kurs, nemligen 984 procent, antingen de äro äldre eller yngre. Man har eljest sagt, att det vore förmånligt utgifva obligationer å 35 millioner nu, emedan de öfverskjutande 10 millionerna skulle få högre kurs när de blefvo utsläppta, dertöre att de voro äldre, och till bevis derå anfört förhållandet med Östgöta hypoteksförenings obligationer, af hvilka de äldre nu stå i 92 och de yngre i blott 86 procent; men detta kommer deraf att de äro utgifna med stor kapitalrabatt och ställda på inlösen genom utlottning så att ju äldre lånet är desto flera obligationer äro redan utlottade, desto mindre antal återstår och desto större blir för innehafvaren chancen att komma i åtnjutande af skillnaden mellan noteringen och nominalvärdet. Jag tror ej, att, när Sverge behöfver upptaga ett nytt lån, det skall möta större anspråk derföre att det då lånar ånyo, utan priset kommer väl äfven då att bero af tidens förhållanden. Man har äfven sagt att provisionen skulle blifva mindre, om 35 millioner upptages på en gång än om det skall ske i två poster; men provisionen utgår i procent; få omkostnader vid ett statslåns upptagande äro absoluta, utan relativa till summans storlek. Man har sagt att den nuvarande gynsamma konjunkturen borde begagnas. Men det är omöjligt att föreställa sig att bankirer skulle kontrahera om, d v. s. förbinda sig till att efter 3—4 år lemna penningar till ett nu fixeradt pris, öberornde af det som då blir gällande. Och detta tyckes ej heller vara mea