Göteborgsposten – 22 februari 1860, sida 1

XXXL En isande smärta, en af dessa aningar, som ofta bebåda en stundande stor olycka, bemäktigade sig den arma Ellen, när hon fick veta, att Henry så snart skulle afresa; men hon bemödadade sig om att bekämpa densamma. Hon tviflade hvarken på sin älskares eller sin egen ståndaktighet. Hennes enda tröst var, att han på detta sätt skulle komma långt ifrån Miran, hvars hämdgiriga lynne hon fruktade. Hennes själ var så ren, att hon ej ens kom att tänka på, det hon skulle behöfva en beskyddare mot barndomsvännens passioner. Och om dessutom det hopp förverkligades, som förmådde hennes älskare att resa, huru lycklig skulle då icke hennes gode, redlige och ädelmodige onkel blifva, när han finge återse sin son, som skulle låta hans namn och dygder fortlefva i sig. Hon blef äfven ledsen öfver att Walter skulle resa, ty hon älskade honom med en systers hela ömhet. — Hvad här skall blifva ödsligt, när de rest ! mumlade hon. Stackars flicka! hon hyste ingen föreställning om den förödelse, som skulle nedslå öfver Carrows innevånare! Hon anade icke, att döden redan smög kring den gamla byggnaden, otå