Göteborgsposten – 22 februari 1860, sida 1

—— ——n———.Åi!cL3LJoorammmm—m—a.a---MMM der han tänkte tillbringa natten. Han hade hört det tysthetslöfte, som vår hjelte afgifvit och trodde sig vara i kännedom om khanens hemlighet. — Den gamle Martin hade rätt ändå, sade Henry för sig sjelf, i det han kastade sig upp på sin häst, som han lemnat vid ingången till parken ; jag har, med att lyssna till tomma drömmar, förlorat de timmar, jag bort egna åt kärleken och Ellen . . . Nej, de äro icke förlorade, tilllade han leende, jag har ju under tiden varit i tillfälle att rädda en menniskas lif. När khanen kom till Miran-Hafaz, förmärk: tes i hans ansigte, fastän detvar blekt, ej mera något spår af hans möte med kaninvaktaren. Miran frågade honom om orsaken till hans långa frånvaro. — Jag följde den der karlen ända till slutet af parken, såsom ni befallt. — Såsom jag befallt, upprepade den unge Hinduen förvånad. Jag har icke befallt någonting dylikt ..Den gamle betraktade honom uppmärksamt; han hade hyst en sväfvande misstanke, som dock straxt förskingrades. Han var nu öfvertygad om att Will Sidelers fruktan ensam drifvit honom till detta anfall mot hans lif. Det utgjorde en lätt nad för hans hjerta att finna den, som han älskat och tjent så troget, vara okunnig om detta brott.