Göteborgsposten – 18 februari 1860, sida 1

de den olycklige, att han haft sina egna dåliga handlingar att tacka för alltsammans. Han började hvissla, liksom för att bortjaga hvarje eftertanke, lade sig på knä framför hålet, som han nyss blottat, och tog upp derifrån en mörkbrun skinnpåse, fullpackad med penningar och bref. Han tappade ett litet hopviket papper, då han drog fram brefbundten. Han tog upp och öppnade det, men fann det innehålla endast en liten hårlock. Han hade ej på många år sett den, och återkallade nu i sitt minne det förflutna och de känslor, som rådt öfver hans då mindre sjunkna hjerta. — Stackars flicka! sade han suckande; stackars flicka! Det var kanske dock en lycka för dig. Liksom en jätte krossar en snödroppe, som han vill plocka, på samma sätt skulle mitt jernhårda lynne ha krossat dig. Med dessa ord stoppade han brefbundten och sin hopsparda kassa i påsen, och en timma derefter lemnade han orten, men glömde likväl ej att först lyfta årslönen, som inspektoren utlofvat åt honom. Det är nu tid på att återvända till den sårade på Bungalore-Hall. Blodsförlusten hade förjagat febern och tillintetgjort verkningarne af drogen, som khanen gifvit Miran-Hafaz, och tvenne dagar derefter förklarade läkarne honom vara utom all fara.