Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 2

maka med hvilken han i allo öfverensstämde, med sig så mycket han kunde åt dem, som Hade ännu mindre än han. Han saknade fullkomligt allt begär efter jordisk vinning. Hans religiösa öfvertygelse var varm och lefvande, och han kunde med stränghet ifra mot åsigter, som stodo i strid deremot. Ovilja mot personen kände han dock aldrig, och det hände ofta att, när han af sådan orsak blifvit upprörd, han slog ned ögonen och icke slog upp dem igen förrän blicken hunnit återtaga sin vanliga mildhet. Han läste gerna, men i synnerhet böcker af religiöst innehåll. På senare åren var hans helsa mycket vacklande, men han vandrade likafullt till det närbelägna gymnasiet, och det såg ut som om han velat dö som en trogen soldat på sin post. Han hade stor lärdom, snille och skarpsinnighet. Ian hade sådan rikedom på tankar att, när han skulle framställa dem, de stundom korsade sig. Ett år var han Vetenskapsoch Vitterhetssamhällets ordförande. Derefter höll srdföranden ett längre föredrag öfver Union och Unitet, som dock oaktadt den redan framskridna tiden icke förekom långt. Det åsyftade att visa hurusom dessa begge äro tvenne skilda ting, att slutandet af union förutsätter bristen på uwunitet i vissa punkter, samt att för långt drifna, ensidiga försök att åstadkomma unitet kunna spränga union. Med vanlig snillrikhet, öfvertygande klarhet och bevekande värma utvecklade den berömde talaren sina åsigter och visade först hurusom de hålla stånd inom äktenskapet, der föreningsbandet hotar brista sönder, när den ena viljan söker göra sig gällande i allt, och der de tu väl heta ett, men man, som Kolumbus sjunger, märker att de äro två, när de börja sl ss. Nedan visade han att union men icke fullständig unitet finnes inom naturens rike och att munitetsifrarne der skulle komma att spela Momi roll, samt ådagalade derefter, att förhållandet är detsamma på intelligensens område, vare sig att samhället kallar sig kyrka eller stat. Sjelfve Luther följde Augustini regel: In necessarliis unitas, in non necessariis libertas, in omnibus caritas (i det nödvändiga enhet,i det icke nödvändiga frihet, i allt kärlek). Derefter framhöll han det orimliga i försöken att åstadkomma fullkomlig unitet melian teologi och filosofi, och höll! före att det var det bästa att dessa fingo gå sina parallela banor, då de skulle bli lidande på ett försök att sammanföra dem i en punkt. Sedan han derefter visat skadligheten af det öfverdrifna unitetsifrandet på det politiska och borgerliga området, kom han till föredragets hufvudämne, den svensk-norska unionen och dårskapen hos dem, som genom ensidigt yrkande på oväsendtliga uniteter bringa den för hela Skandinavien så vigtiga föreningen i fara. Ref. hade ämnat meddela några utdrag ur detta ypperliga föredrag, men då det ofördröjligen kommer att blifva tillgängligt för en större allmänhet, vill han icke tillåta sig något stympande af detsamma. För Göteborgs-Posten är det en särskild tillfredsställelse att finna de deri framställda åsigterna fullkomligt öfverensstämmande med dem, som den förfäktat, äfvensom den har skäl att glädja sig öfver att den tidning, som nyligen förklarat att dessa åsigter tillräckligt vederlades af talande händelser, dock finner detta föredrag vara ett ord i sinom tid. Talaren slutade genom att hänvisa på enhetssträfvandet i Italien såsom varande en naturlig foljd af detta lands olyckliga splittring i småstater och slafveri under en främmande despotisk styrelse. Han såg iltaliens religiösa pånyttfödelse ett nödvändigt vilkor ör dess politiska, och vädjade i varma ord ill de närvarandes sympatier för italienarne, lå han föreslog att de genom penningesamnanskott till det valdensiska missionsfolket skulle bidraga att befria den sköna halfön rån papismens i så många hänseenden trycsande ok.