Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 2

Sideler for hvarken ut i några förebråelser eller hotelser, då inspektoren underrättade honom om uppsägningen, men man såg dock i dragen kring hans mun, huru han ansträngde sig, för att undertrycka ett leende; och herr Johnston började, utan att veta hvarföre, ångra sig öfver att ha meddelat honom detta beslut. — Och när skall jag flytta? återtog Will. Men hvarföre fråga om det i alla fall? Jag förmodar att jag bortjagas från min koja som ett gräfsvin från sin håla; annars skulle halfva nöjet gå förloradt. Nå, jag är färdig! — Nej; ni kan ännu qvarstanna en eller ett par dagar. Sir William vill ej så våldsamt beröfva er denna tillflyktsort. Will hånlog. — Ett par timmar skola vara tillräckliga, mumlade han; jag vill icke ha er herres eller ert medlidande att tacka för en enda natts gästfrihet. De fattiga ha sällan mycket att föra med sig, då de bortjagas från sin boning. Gårdsdrängarne småskrattade vid denna anspelning på hans armod. De kände hans sparsamhet under de många år han varit kaninvaktare, och visste derföre att Will ej dragit ihop så litet till sitt näste. — Jag skall lemma er nyckeln, då jag i afton går genom byn. Ni behöfver icke frukta, att jag , skall taga de gamla murarne med mig.