Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 1

— RATATA ISAR RNA ARTEN skref han sin gradualdisputation, som han 1839 örsvarade under Atterboms presidium. Efter utt ha erhållit lagerkransen, konditionerade nan ett par år såsom informator i trakten af Upsala. 1841 blef han lärare vid Göteborgs oymnasium i lefvande språk, och denna tjenst bibehöll han intill sin död. Han måste åtnöja sig med ganska liten lön ända till ett par år före sin bortgång, då den genom riksens ständers frikostighet förbättrades. Oaktadt sin fattigdom hade han ett icke obetydligt bibliotek, och hvarje bok deri var ett praktverk. 1846 blef han ledamot af Vetenskapsoch Vitterhetssamhället och 1848 dess sekreterare. De nekrologer, han såsom sådan på sällskapets högtidsdagar uppläst, ha tillvunnit sig allmänt bifall. Poeta non fit sed nascitur. Rudgren hade verkliga poetiska anlag. Hans rykte såsom skald och vältalare stadfästades under årens lopp i Göteborg. Den smak, prydlighet och renhet, som utmärkte hans skrifter afspeglade hans skaplynne. Talaren uppläste såsom prof på hans skaldetalang tvenne poemer — det första och det sista man eger af honom. Det första var skrifvet i Atterboms maner och kallades Lindholmsfärden; det sista var skrifvet kort före resan till Strömstad, hvarest han afled, och andades djupt allvar samt öfvertygelsen om att detta lifvet är en skola för att bereda oss till ett annat. Öfverstelöjtnant Gustaf Ijerta tillhörde de rikt utrustade personer, hvilka man ahser kallade att bana sig väg till höga äreställen. Han egde börd, skönt yttre, angenämt väsende, snille, talanger, kunskaper, hänförande talareförmåga och krigarära. De väntade framgångarne uteblefvo dock — måhända genom hans eget förvållande — vm till skada eller fördel för fosterlandet ville talaren icke afgöra. Han trodde dock för sin del att Hjerta ej kunnat uträtta mera i kabinettet än han gjorde såsom riksdagsman och publicist. I dessa egenskaper har han förvärfvat sig samtidens och efterverldens beundran. Han och hans frände Lars Hjerta ha låtit tidningspressen i Sverige intaga ett betydande rum och förvärfvat den makt och inflytande. En sansad opposition, som klart och vältaligt framställer landets behof, är ett högst nyttigt element. Sådan var den opposition, som Gustaf Hjerta gjorde, och han vann högaktning som publicist, emedan han samvetsgrannt afhöll sig från sårande personliga anfall och endast sysselsatte sig med sak. Ett bevis på det förtroende han åtnjöt hos sina ståndsbröder är att han på samma gång var ledamot at konstitutionsoch statsutskotten. Såsom medlem i riksbankens styrelse fick han tillfälle att ådagalägga sina djupa insigter och sin riktiga blick i finansiella frågor. Erkebiskop Wallin yttrade en gång, att han på tvenne aftnar lärt mera statsekonomi af öfverstelöjtnant Hjerta, än han skulle kunnat lära under en hel termins studium af denna vetenskap i Upsala. 1829 tog han afsked ur krigstjensten vid blott trettiosju års ålder för att egna