Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 1

på baronetens olycka, det är för att säga er, det ni icke längre är kaninvaktare. Will Sidelers första rörelse var att göra ett språng ned från bordet, på hvilket han satt, och höja kolfven öfver sitt hufvud. Herr Johnstone ryggade tillbaka, inom sig lyckönskande sig öfver de försigtighetsmått han vidtagit. Men denna farliga belägenhet varade endast ett ögonblick, ty Will undertryckte sitt raseri och svarade endast med ett hånskratt. — Jag är ej längre kaninvaktare! sade han; godt! jag vill hoppas, att en stark arm skall kunna förtjena sitt bröd annorstädes. Sir William är godsets herre... jorden tillhör honom, träden och kaninerna äfven ... utan att räkna slafvarne, som bruka hans sädesfält, tillade han med en föraktlig blick; man får ej sätta sig emot häns vilja, tillochmed om han ville tvinga en att dö af hunger. — Felet är icke hans. --Nej visst. — Icke heller mitt. — Ert! inföll Will; åhnej, ni har alltid varit min vän; ni har aldrig glömt att lägga ett godt ord för mig, när andra anförde klagomål. Jag vet nog, hvad jag har er att tacka för. Jag är en redlig man, herr Johnstone, och jag skall en dag återgälda min skuld. — Ah, Will, sade en af gårdsdrängarne, en