Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 1

vig och stark karl, man säger icke alltid hvad man tänker. Då man ser edra mörka blickar och hör edra grofva ord, skulle man kunna tro, att ni tänker begå ett mord. Vid ordet mord bleknade Sideler, som hittills varit som ett scharlakan i ansigtet af vrede, och han tycktes ett ögonblick bekämpa sin naturs våldsamma passioner. — Det är hårdt, sade han slutligen med lugnare stämma, det är hårdt att vid min ålder bli på nytt utkastad i verlden, för att der söka förvärfva sitt dagliga bröd! — Det är sannt, genmälte gårdsdrängen, som började blidkas af hans smärta; det är sannt, men det är icke herr Johnstones fel. Will svarade endast med ctt misstroget leende. — Han har endast att tacka sin egen oförsigtighet, sade inspektoren. Om han vill göra sin vaktarebostad till en mötesplats för alla dem, som göra anslag mot baronetens och hans familjs lycka, mot hans önskningar ... -— Huru vet ni detta? frågade Sideler och betraktade honom misstänksamt. Ni har väl lyssnat vid dörren? Denna gången misstog sig Will i sin förmodan. Sir William hade blifvit underrättad af den gamle Martin, som sjelf fått del af denna sak genom Joo Beans.