Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 1

——X!XQJtvvrr-— -Q rr —-————b———-bsSsro9!2!2Bpm Man klappade på för andra gången. — Stig in! utbrast han otåligt. Klinkan lyftades upp och herr Johnstone, inspektoren, syntes på tröskeln. Will Sideler visste att denne gamle ej var hans vän; hans vilda lynne hade endast lemnat högst få vänner qvar åt honom. Han emottog honom derföre med en hotande rynkning på ögonbrynen. Fastän herr Johnstone ej fruktade någon bestämd fara af kaninvaktarens våldsamma lynne, hade han likväl vidtagit sina försigtighetsmått och hade med sig tvenne gårdsdrängar. Herr Johnstone var en försigtig man. — Jag kommer hit, Will, på sir William Mowbrays befallning, sade han och satte sig ned på en grof ekbänk, som utgjorde rummets förnämsta möbel. — Och hvad vill den galningen mig? frågade skurken häftigt. Tror han, att hans förrymda hustru är dold här kanske, eller att hans förlorade son ...? Han skall min själ få söka länge, tillade han med ett elakt leende, innan han finner reda på dem. — Jag tror, Will, sade inspektoren lugnt, att ert samvete skulle kunna säga er, hvarföre jag blifvit hitskickad. Kaninvaktaren började hvissla. — Det är, återtog inspektoren, förargad öfver kaninvaktarens sätt och grofva hänsyftning