Göteborgsposten – 17 februari 1860, sida 1

sn sådan funnos redan 26,000 rdr rmt anslagna, och ordföranden inneslöt detta tillänkta byggnadsföretag i den välvilliga och kunskapsälskande allmänhetens åtanka. Sedan han derefter beklagat samhällets förlust at less under årets lopp genom döden afgångne sekreterare samt lyckönskat detsamma till den ersättning det vunnit derför i den i hans ställe utsedde sekreteraren d:r Dickson, uppmanade han denne att uppläsa nekrologer öfver samhällets under förflutna året aflidna medlemmar. Innan d:r Dickson efterkom denna uppmaning, förklarade han att hans uppfattning af ett vetenskapligt och vittert sällskaps sekreterares åligganden väsendtligen skilde sig från hans företrädares. Dessa tycktes neml. ha ansett dem hufvudsakligen bestå i författandet af mnekrologer, och vid valet at dem tycktes sällskapets medlemmar ha betraktat saken ur samma synpunkt. Detta är dock endast en bisak. MNekrelterarens vigtigaste pligter äro af helt annan natur. Han innehar den mest maktpåliggande platsen inom samhället, han är den axel, omkring hvilken allt vändes, och på honom beror i betydlig mån om sällskapet kommer att uträtta något. Hvad särskildt nekrologerna angick, så var det icke talarens atsigt att i likhet med sina företrädare prestera fullständiga lefnadsteckningar; han ville hufvudsakligen framställa hvad de varit och verkat på vetenskapens och vitterhetens områden och endast i förbigående vidröra deras öfriga lefnadsomständigheter. I denna haus uppfattning låge förklaringsgrunden till hans emottagande af sekreterarebefattningen. Han ansåge sig neml. icke, genom i ett poetiskt och vältaligt språk at fattade nekrologer, kunna täfla med sina föregångare. Af de förtjenstfulla, genom ett klart och tydligt framställningssätt utmärkta nekrologerna kunna vi endast lemna följande knapphändiga referat. Sverige var en gång en makt af första rangen. I politiskt hänseende har det längesedan upphört att vara det; icke så i vetenskapligt. Det har ännu på senare tider egt stora heroer inom vetenskapens verld, som utöfvat ett betydligt inflytande på den lärda bildningen i Europa. En sådan hero var Car Adolf Agardh. Han hade ett mäktigt och mångsidigt snille, som uppenbarade sig inom många och olikartade sferer. Han utmärkte sig såsom mate: matiker, botaniker, statsman, teolog och statse. konom. Dessutom egde han förtjensten af et klart och redigt framställningssätt. Såsom bota anist förvärfvade han sig ett vidtberömdt namn Det var isynnerhet åt vattenväxterna, växt fysiologien och växtgeografien som han med så utomordentlig framgång egnade sina forsk ningar. Aderton växter äro uppkallade efte: honom. Tjugosju år var han lärare i Lund d. v. s. från 1807, då han utnämndes til Math.-docens, till 1834, då han blef biskop Karlstad. 1812 blef han botanices professo: i Lund. Att han icke öfvergifvit sin ung domskärlek visade sig, då hans matematisk: